Den som inget hade ✔

Del 48 - Hon är tillbaka

Hela grabbgänget är här i parken, alla förutom Eric som ligger i sängen med feber. Det är en fin dag, solen lyser men ibland hamnar den bakom några få moln.

Det är fruktansvärt varmt och alla går med shorts och t-shirt. Johan vågar inte riktigt, är inte redo att visa upp alla sina ärr för sina vänner och som har ingen aning om hans mående.

Förutom Jeppe och Eric då. Johan sitter alltså i värmen med sin långärmade sweatshirt och knälånga shorts. Några armband pryder hans armar. Den svarta kepsen är på som vanligt.

Då händer något helt sjukt. Något som inte hänt på flera månader. Medan Johan sitter på kanten och har Jeppe framför sig så ser han hur en tjej kommer bakom Johan. Det är inte Maja. Det tar några sekunder för Jeppe att se vem det är. "Det är inte sant." Tänker Jeppe och kommer fram för att peta Johan på axeln.

"Vad är det?" Frågar Johan lite irriterat.

"Kolla bakom dig."

Där bakom kommer Jessica. Det är Johans ex. De båda undrar var hon gör här. Hon har inte synts till på länge. I skolan såg de varandra i korridorerna ibland, men Johan och Jessan har inte pratat sedan de gjorde slut.

De har inte direkt några gemensamma vänner så därför hänger de inte ofta på samma fester heller. Hon kommer och sätter sig bredvid Johan och han ser ganska chockad ut.

"Shit, det var länge sedan."

"Ja, det var ju det." Säger Jessan och ser sedan upp på Jeppe med sina grön-bruna ögon innan han åker iväg på sin skateboard. "Hur går det med sommaren?"

"Bra." Svarar Johan kort.

"Ska vi inte ta och ses nån dag och prata? Jag vet att det inte slutade bra mellan oss, men jag saknar att umgås med dig." Säger hon och ler.

"Jessan, jag vet inte—." Säger han och vet egentligen inte varför.

"Du är en toppenkille och jag kan inte fatta att jag bara ignorerade dig. Jag vet att det inte fungerade mellan oss, men saknar ändå att vara din vän."

"Vi kan ta en öl tillsammans och hänga nån dag." Säger han och tittar upp på henne med ett litet leende.

"Vad bra. När då?"

"När som helst egentligen."

"Vad sägs om nu?" Frågar hon och fläktar med sitt mörkbruna nästan svarta hår.

"Ja, okej."

Då reser de sig upp och Johan springer fram till Jeppe för att berätta att de går. Han bara ger dem ett flin och vinkar åt Jessan. Sedan ser han hur de går bort och hem till honom.

• • •

Efter de skaffat några öl ska de köra hem i Johans bil. De närmar sig dörren och där innanför hörs det att deras tv är på. Det måste vara Stina som är hemma. De vill gärna smyga för att inte bli sedda, men de misslyckas. För när de tar första steget i trappan upp gnisslar trappsteget.

Stina står bara där stum i öppningen till hallen när hon ser Jessan. Hon har inte heller sett henne på flera månader. Hon har inte satt sina fötter här på väldigt länge. Stina hade nästan glömt henne.

"Hej, Jessica. Det var jättelänge sedan."

"Ja, det var ju det." Säger hon och försöker gömma sin påse med öl.

Stina ger henne ett leende och vänder sedan på klacken när hon ser Johans ansiktsuttryck som säger "mamma, kan du låta oss vara nu?" De båda ungdomarna följer trappan och in på Johans rum. Hon hoppar upp på hans säng och de öppnar direkt varsin öl. Han är lugnare och sätter sig inte med en duns. Jessan ser på Johan och är redo med en massa frågor tydligen.