En berättelse om mysterier, vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Han tror att han inte har någonting, men han har allt. Han kan inte se att så många människor runt omkring honom älskar honom. Han vill inte bli räddad av någon tills den dagen han...
"Nej, jag är inte irriterad." Säger Johan och lutar sig mot diskbänken i köket.
"Var hamnade du i natt egentligen? Du försvann, du var där och helt plötsligt borta."
"Jag är hos Eric."
"Jaha. Då förstår jag. Så ni har äntligen pratat?"
"Ja."
"Har Maja hört av sig igen?" Frågar Jeppe och gäspar.
"Nej, har inte hunnit snacka med henne än."
"Gör det, jag tror bara hon blev lite ställd. Hon menar inte att tappa kontakten. Tror hon måste försöka ta in allt först, allt som hänt."
"Så du tror inte hon är sur?" Säger Johan och lyfter blicken mot dörren till vardagsrummet.
"Nej, det tror jag inte. Hon skulle förstå. Det vet jag."
"Hon vet bara om Eric och mig, fick inte chansen att snacka om du vet vad, sjukhuset och allt." Det blir tyst i telefonen en kort stund, men bara i några få sekunder.
"Så... Vad gör ni då?"
"Ser film." Säger Johan och ler. Äntligen är han mycket gladare.
"Antar att jag inte ska störa mer då." Säger Jeppe med ett skratt.
"Vi får väl snacka mer senare."
De säger hej då och lägger på. Johan går tillbaka till soffan. Eric bara ler, han frågar inte vem han pratade med. Utan de bara fortsätter titta. Johan stannar till eftermiddagen och då har de både hunnit se en serie och tittat på film. De gick en promenad och nu närmar sig eftermiddagen. Det är nog dags för Johan att gå hem till sin familj.
De står i köket och Eric har precis hällt upp en kopp kaffe. Han vänder sig om och ska fråga Johan om han vill ha, men kommer ihåg att han inte dricker kaffe. Johan funderar om han ska gå hem, men på ett sätt hade han gärna stannat. Stina och Elina undrar nog var han är.
"Jag borde gå hem."
"Okej."
Då hör de steg i trappan och det är förmodligen någon av Erics föräldrar. In i köket kommer en trött man. Han kliar sig i huvudet och häller själv upp en kopp kaffe.
"Vad bra, du har bryggt kaffe."
"Har du sovit, pappa?"
"Ja, det var en lång natt på jobbet."
Erics pappa jobbar natt så han kommer alltid hem tidigt på morgonen och måste sova. Är det därför de nästan aldrig varit här? Det är inte ofta de är hemma hos Eric. Johan tänker inte mer på det utan börjar gå mot hallen och efter kommer Eric.
De ger varandra en lång kram. De säger hej då och Johan öppnar ytterdörren. När han är ute kommer han på att de hade tagit en taxi hit, det hade han glömt bort. Han går ner för gatan och hittar till busshållplatsen. 1 timme kvar. Vad ska han göra då?
Han sätter sig i busskuren och slår på 4G. Han kollar igenom sina sociala medier och rätt som det är har tiden gått. Bussen kommer och den tar honom in till stationen. Väl inne på stationen tar han bussen som tar honom hem. "Så jävla irriterande, det är nu jag skulle haft bilen." Tänker han och kliver på bussen hem.
• • •
Johan går på gatan hem och kan inte sluta le. Det är många lyckliga tankar. Han hör bara Erics skratt i huvudet och ser hans leende. Från ingenstans kommer regnet, men det gör ingenting. Lyckligare kan ingen vara än Johan just nu. "Allt blir bra nu." Tänker han och stannar upp för att titta upp i himlen och känna regnet mot sin hud.
Han kommer upp för uppfarten. Han låser upp ytterdörren och kommer innanför hallen. Inne i köket står både Stina och Elina.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Var har du varit den här gången?" Frågar deras mamma.
"Hos Eric". Säger han och tar ett äpple från fruktskålen som står på köksbordet.
"Var ni inte ovänner nyss?" Frågar Elina och höjer på ögonbrynen.
"Ja, just det. Det var ett tag sedan jag såg honom." Säger Stina som precis diskat klart.
"Inte längre". Säger han och gömmer ett leende bakom äpplet.
"Jaha, vad bra. Du ser trött ut, fick du någon sömn i natt?" Säger Stina och vänder sig om för att fortsätta torka disken.
"Ja, några timmar blev det i alla fall." Säger han och går upp för trappan upp in till sitt rum.
När Johan har en sådan här energi passar han på och städar sitt rum. Han plockar upp alla kläder från golvet, kollar vad som är rent och smutsigt. Slänger kläderna i tvättkorgen. Dammar och torkar av alla ytor. Hämtar vatten och ger vatten till sin stackars uttorkade blomma i fönstret. När han står och kollar genom sin garderob knackar det på dörren.
"Ja, kom in."
"Nä, men oj. Du har städat." Säger Stina med ett väldigt stort leende. "Du har äntligen gjort det. Vad glad jag blir, så mår du bättre nu?"
"Ja, det är lite bättre nu."
"Vad skönt, glöm inte din tid på måndag."
"Va? Till vad?"
"Men, Johan. Till terapin. Din tid hos psykologen."
"Ja, just det."
"Glömde du nu ta dina piller i morse? Du var inte hemma."
"Ja... Jag gjorde ju det."
"Ta dem så fort du vaknar i morgon." Då ler Stina igen och tar i dörrhandtaget för att gå. "Vad fint du städat." Säger hon och sedan stänger hon dörren och går.
Han sätter sig på sängen och ser ut över rummet. "Det här blev rätt bra ändå." Tänker han och ser framför sig hur roligt det blir att ta hem hans vänner igen för att se att han ordnat upp det. Han bryr sig egentligen inte om att de ser hans stökiga rum, men det blir roligare att ha dem här nu när det är städat.
•••
Allt är på väg till det bättre. Den här berättelsen börjar närma sig sitt slut, men lite mer drama ska det minsann få plats med. Det kommer dock att sluta lyckligt. Tack ännu en gång till er som röstat <3 Det gör mig lika glad varje gång <3
