Den som inget hade ✔

Del 39 - Redo att säga hej då

VARNING! Innehåller självmordsförsök. Läs på egen risk!

• • •

Det är riktigt sent på natten när Elina fortfarande sitter uppe vid datorn. Då hör hon dörren låses upp och någon kliver in, som såklart är Johan. Han har varit ute hela dagen och natten som vanligt.

Hon hör hur hans tunga steg hörs mot trappan. Som om hans natt var riktigt lång och är riktigt trött efter en natt av festande.

Hon reser sig långsamt och går sakta bort mot dörren. Hon tittar ut genom springan eftersom hon inte riktigt hade stängt sin dörr. Hon ser hur han släpar på stegen och öppnar sin dörr och går in.

Hon ska inte störa honom med en massa frågor var han varit. Han är förmodligen trött och vill sova. Han stänger dörren och hon sitter vid datorn en liten stund till. Sedan en stund senare går hon och lägger sig.

Johan är så trött att han knappt kan stå upp. Efter festen lyckades han ta sig hem efter att Jeppes kusin kom och hämtade dem. De körde hem honom och nu sitter han på sin säng. Redo att säga hej då till världen.

Han sätter sig upp i sängen och tar fram en flaska med någon alkohol som ligger under sängen. Tar fram tabletterna från jeansfickan. Han ska precis öppna påsen då han faller ner i sängen i sömn. Med kläderna på och allt.

• • •

Nästa morgon vaknar Stina först av alla. Hon går till köket och bestämmer sig för att göra en riktigt ordentlig frukost. Hon låter sina barn sova, hon låter dem värma sina ägg senare.

När klockan är 11:07 tycker hon att det är dags för dem att komma upp ur sina sängar. Hon går till Elina först. Hon knackar på dörren och snabbt får hon svar.

"Jag är vaken." Säger Elina från sängen, men reser sig snabbt upp.

"Jag har gjort frukost, du får värma äggen. Jag går och väcker Johan."

"Låt han sova. Han har varit ute hela natten och jag tror han behöver sin sömn."

"Okej. Jag går ut en stund. Tänker gå en liten promenad till stadsparken. Syns senare." Säger Stina och går ner för trappen och till hallen. Där hon tar på sina skor och går ut.

Elina går ner i köket och värmer sina ägg. Hon rostar några bröd, sätter sig sedan för att äta. Hon tar fram sin mobil och kollar Instagram. Hon skriver en stund med Jonna.

Johan vaknar upp, märker att han somnade med kläderna på. Tabletterna och alkoholen ligger bredvid honom. Har inte ångrat det han hade tänkt göra.

Vid det här laget skiter han i allt. Bryr sig inte om nånting för allt gör alldeles för ont. Han tänker inte längre på konsekvenser. För det enda han vill är att bli fri. Han orkar inte tänka eller känna mer.

Han tar alltså tabletterna och dricker. Lägger sig ner på kudden och känner ett lugn, för nu är det slut. Slipper känna nånting över huvud taget. Efter han somnar in plingar det till i hans mobil. Ett sms från Jeppe, som har försökt nå honom i säkert 2 timmar utan svar. Han börjar bli trött på att inte få svar. Har ingen aning varför han inte får svar.

Det tar bara en liten stund så står Jeppe utanför deras ytterdörr och bankar på som en galning. Elina hör det. Hon skriker att hon är på väg och den som står utanför dörren kan sluta vara aggressiv mot dörren.

"Hallå, är Johan hemma?"

"Ja, han kom hem jättesent igår. Var ni ute på fest, eller?"

"Ja, vad då?" Säger han och kliver in genom dörren och verkar distraherad. Han verkar fundera på något.

Elina går sedan in i vardagsrummet igen och fortsätter läsa i sin tidning. Medan hon gör det springer Jeppe upp för trapporna till övervåningen. Han känner på sig att något är fel. Jeppe knackar först försiktigt och sedan ännu högre eftersom han inte får svar.

"Är du där, Johan? Du har inte svarat på mina sms. Jag tänkte att—."

Jeppe öppnar dörren och ser att han ligger där. Johan ser ut att sova fridfullt, men när Jeppe kommer närmare märker han att något är fel.

"Helvete, Johan! Vad fan har du gjort?" Skriker han högt och försöker få honom att ligga på sidan.

Det bränner i hans ögon av all gråt. Han försöker få upp mobilen ur fickan för att ringa 112 och händerna skakar. Jeppe förstår vad som hänt. För han kan se att det finns några tabletter kvar i påsen och han ser flaskan bredvid Johan.

Medan ambulansen är på väg försöker han få liv i honom, men lyckas inte. Jeppe springer ner till Elina som börjar skrika och hon ringer genast sin mamma. Jeppe springer upp och det är kaos.

Jeppe får panik och tar Erics nummer från Johans mobil. Han ringer honom som får reda på vad som hänt. Eric försöker lunga ner Jeppe som vid det här laget har blivit hysterisk.

Stina är på väg, men hinner inte hem förre ambulansen. Jeppe står vid sängkanten och kan inte göra något annat än att se på. Johan är medvetslös och de börjar tro det värsta. Ambulansen kommer och snabbt ligger Johan inne i ambulansen. De gör hjärt-lungräddning och hoppas på att han ska vakna.

Eric hoppar in i sin bil och han har aldrig kört så här fort förut. Han hinner till och med förre Stina, Elina och Jeppe. Snabbt är han inne på akuten och frågar om en ung medvetslös kille kommit in än. Det har det inte. Han sitter inne i väntsalen och det är det längsta han väntat i hela sitt liv.

Det är som att tiden verkligen har stannat. Han tittar för ofta på klockan, så det känns som att den går för långsamt. Han trummar med händerna i knäet och ser sig om nervöst. Det här går inte, hjärtat går riktigt snabbt och tårar letar sig fram.

•••

Känns jobbigt att skriva det här, men det blir bättre, jag lovar. Allt kommer ordna sig till slut. Allt kommer inte vara hemskt för alltid. Det blir bättre.

Tänk att jag snart skrivit klart denna berättelse. Jag var runt  17-18 år när de sjutton första delarna skrevs. Det var 2008, för 10 år sedan. Jag tog flera års paus från "Den som inget hade" och sedan i januari 2018 började jag skriva på den igen. Trodde aldrig att jag skulle börja skriva på den igen. Hade lite halvt glömt bort den.

•••

Publicerad: 07 dec 2018
Redigerad: 29 juni 2021