Den som inget hade ✔

Del 9 - Djup kärlek

"Johan, vad? Är det vad jag tror att det är?" Elina sitter med sin blick fast på sin bror.

"Jag mår inte bra, okej. Mer behöver du inte veta. Du kan gå nu." Johan håller sina händer för ansiktet igen.

"Jag vet, men tillsammans kan vi klara det. Det vet jag."

Elina vill så gärna tro att de kan det, men hennes bror lever i det förflutna och att fortsätta leva här och nu gick ju bara inte. Inte med sådana minnen.

"Du fick ju hjälp—." Säger Elina, men hennes mening klipps av när Johan avbryter.

"Sluta nu, Elina. Det kan inte hjälpas, jag är fast igen."

Elina blir rädd. Hon börjar skaka och vill bara ta Johan i handen och säga att allt kommer bli bra.

"Menar du...? Nej. Du får inte. Nej." Säger hon och tårar rinner. Hon som precis torkat bort dem.

"Elina, bli inte ledsen. Allt blir snart bra igen. Jag lovar."

"Har du börjat igen? Varför? Hur kunde du?" Säger hon först lugnt men på sista frågan lite mer besviket.

Elina envisas med en massa frågor så Johan nästan blir arg.

"Ja, eller jag röker igen..." Johan kollar på Elina igen, men kan inte le.

"Så inget mer? Berätta sanningen." Hon håller sin brors hand.

"Sanningen är för svår för dig, du behöver inte veta mer."

Johan kramar om hennes hand hårdare. Fler tårar letar sig ner för Elinas kinder.

"Du tar droger igen, eller hur?"

"Du har mamma, du kommer klara dig. För min skull. Elina, snälla."

Johan påstår att han aldrig kommer bli fri. Hans liv är förstört. Inget kan någonsin rädda honom. Inte ens psykiatrin. Är det någon som kan rädda honom så är det Elina.

"Bror, dö inte. Jag vill ha dig kvar hos mig." Med de orden fick hon honom att gråta igen.

"Lova mig, syster. Ta hand om mamma." Johan släpper hennes hand och går ut från rummet. Elina springer efter.

"Vart ska du? Ska du ut igen? Jag förbjuder dig." Skriker Elina efter honom.

Johan vänder sig om. "Elina, ta det lugnt. Det går bra. Livet har sin gång. Livet går vidare."

Johan pratar så att hon knappt förstår vad han snackar om. Han fortsätter att gå ner för trapporna ner till hallen. Elina är precis bakom. Elina får aldrig slut på tårar. De bara rinner hela tiden.

"Tänker du bara ge upp? Då förlåter jag dig aldrig." Säger Elina och snyftar mellan meningarna. Hon följer efter honom ner till hallen. "Fan ta dig, Johan." Skriker hon.

Hon gråter och gråter. Johan står i hallen och tar på sig sina skor. Han tar sina bilnycklar och jacka. Hon står precis bredvid honom.

"Svara då." Säger hon högt så att hon nästan blir hes.

"Förlåt, Elina. Jag klarar inte mer. Ingen kan hjälpa mig nu. Det är försent." Säger Johan och tar på sig sin jacka.

"Nej, det är för fan inte försent, jag är ju här. Jag ska hjälpa dig."

Elina håller om sin bror och hoppas att han inte ska gå.

"Jag älskar ju dig." Viskar Elina. Tårarna rinner likt en flod.

"Tack, Elina. Det värmer mitt hjärta."

Elina ler och försöker hindra ännu en tår från att rinna ner för kinden. Johan ler han också. Elina är fast besluten om att rädda sin bror.

"Jag älskar dig också." Viskar han tillbaka.

•••

Det här blev en kort och dramatisk del. Snart kommer det mer. Det verkar vara väldigt få som läser, men jag är glad för er som hittat till min berättelse. Ni får gärna rösta, annars vet jag inte om ni gillar den. Kommentera och rösta?!

•••

Publicerad: 13 feb 2018
Redigerad: 30 dec 2020
Redigerad igen: 26 okt 2021