Den som inget hade ✔

Del 54 - Det är vi två om

Asså, den här låten <3 Den passar så bra in i den här berättelsen. Det är liksom Johans låt 👆🏻

•••

Solen har gått ner och himlen har fått en massa fina färger. En salig blandning av gult, rosa och orange. De sitter i parken tills det blir mörkt. Gatlyktorna sprider sitt ljus här omkring och många av dem har tagit sin skateboard och åkt hem. Jeppe har suttit bredvid honom ett tag, men tänker gå hem nu.

De tar varandra i händerna och börjar gå ifrån parken, men stannar till vid graffitimålningarna. Johan vänder upp blicken på dem och tänker på den dagen han visade Eric dem. Johan tittar tillbaka på honom och ler.

Eric kysser honom och vill så mycket mer, men Johan stoppar honom. Som att han är rädd för något. Fast han är bara osäker. Hjärtat dunkar så hårt i bröstet och det känns som att det håller på att gå sönder.

Eric är alltid så snäll. Han skulle aldrig göra något Johan inte vill. Tvingar honom aldrig till något. Hjälper honom alltid när han kan. Eric är aldrig framfusig och låter alltid saker ta sin tid, stressar aldrig.

Det är är trevligt personlighetsdrag Eric har, men det finns en risk att han kan bli för snäll och glömmer bort sig själv då och då. Därför tycker inte Johan att han är värd honom, men gång på gång visar Eric honom att han värd allt.

Johan måste bara tro på sig själv. Om han inte kan det kommer Eric bära på båda deras självförtroende tills den dag Johan tror på sig själv.

"Vänta." Säger Johan och backar några centimeter bara.

"Shit, gjorde jag något fel?"

"Nä, inte alls." Säger Johan och andas ut.

Han är bara lycklig att ha Eric hos sig, så här. Glad att det blev så här, att han har accepterat att det är honom han tycker om.

"Vad är det?" Säger Eric och försöker försiktigt närma sig igen.

Johan skakar på huvudet. Han vill bara stanna upp och se på honom. Han ler åt honom och kysser honom igen.

"Jag har gillat dig hela tiden, sedan första kvällen jag såg dig."

"Har du?" Säger Eric och blir lite förvånad.

"Ja, du var bara så jävla snygg i den där jackan." Säger Johan med händerna över ansiktet och blir lite generad.

"Ja, just det. Jag bjöd dig på weed."

"Mm, så var det." Säger Johan och drar bort händerna från ansiktet.

"Jag var så jävla hög den natten." Säger Eric och fnittrar.

Det smittar av sig på Johan som också skrattar. Nu är allt bra. Då lutar sig de båda mot väggen och Eric fortsätter att le medan Johan skrattar. Johan önskar verkligen att han kunde pausa världen här. Stanna här, precis här för alltid. Då kommer Johan på en sak, något han bara måste fråga.

"Det där med min tändare. Du log den där gången. Betydde det något då?"

Johan kan verkligen inte låta bli att fråga. Plötsligt dunkar hjärtat lite fortare och han blir lite nervös faktiskt för svaret.

"Aha, den gången." Säger Eric och lämnar Johans blick för att låta den vila mot himlen. "Ja, jag försökte väl säga det, men vågade inte säga något med ord, eller något." Fortsätter han och blir en aning generad.

"Jag tänkte på det jättelänge, men ville inte hoppas på något. Tänkte bara att du log utan anledning. Vågade aldrig fråga dig, det kändes så konstigt."