En berättelse om mysterier, vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Han tror att han inte har någonting, men han har allt. Han kan inte se att så många människor runt omkring honom älskar honom. Han vill inte bli räddad av någon tills den dagen han...
De sitter mitt emot varandra vid köksbordet. De tittar upp från sina djupa tallrikar med flingor och mjölk. De ser på varandra och ler och på gränsen till skratt. Eric sträcker sig och tar en till macka och brer den med smör, lägger sedan på några skivor ost.
Han tittar på Johan som har blicken i sina flingor. Då tittar Johan upp som har känslan av att Eric tittar på honom. Eric ler stort och det är något med hans blick. Han ser lycklig ut.
"Vad är det?" Säger Johan glatt och han ler också.
"Inget." Svarar han och tar en tugga av mackan. "Jag är bara så glad att du är här."
"Jag med."
Vilken morgon det blev. De behöver inte säga mycket. Det är mycket glädje och fnitter. Johan tänker också på hur glad han är att vara här. "Är det så här bra det ska kännas?" Med den tanken reser han sig upp från från stolen och ställer ner sin disk på bänken.
Han fyller sedan upp varmt vatten för att göra te. Han häller i lite mjölk och socker. Sedan sätter han sig igen med sin kopp och tittar på Eric som tar sin sista bit av mackan. Nu är det Eric som istället tittar upp och ser att Johan tittar på honom. Alla dessa blickar.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
"Vad gör vi idag då?"
"Vet inte, har för ont i huvudet för att tänka." Säger Johan och sätter armbågen på borden och lägger handen mot kinden.
"Orkar inte heller tänka."
"Vi kanske bara ska chilla och se en film eller nåt." Föreslår Johan.
"Bra idé, jag går och hämtar datorn så sätter vi oss i soffan." Säger Eric som lämnar stolen och skyndar sig upp till sitt rum för att hämta datorn.
Johan börjar städa undan på bordet och på diskbänken. När Eric är tillbaka ser han att Johan redan sitter i soffan. Han sitter med mobilen och kollar sina sms.
Varför har det aldrig känts nervöst att vara runt Eric förut? Det känns annorlunda nu. Är det på grund av att känslorna är besvarade? Var det bara osäkert förut? Ja, det var det. Nu har allt blivit bra, eller delvis. Johan börjar må mycket bättre nu när Eric finns här igen.
"Seriöst nu. Har du berättat för Jeppe?" Säger han och sätter sig intill Johan med sin laptop i knäet.
"Jeppe vet."
"Vad är det Jeppe vet? Är det om oss, eller?"
"Att jag gillar dig." Svarar Johan blygt och tittar ner på datorn.
"Vad sa han då?" Frågar Eric och slår upp datorn och börjar bläddra bland tv-serier på Netflix.
"Han sa inte så mycket." Säger han och tittar upp på Eric
Det är tyst en stund medan de väljer vilken tv-serie de ska börja titta på. Johan ser också ner i datorn och då ger Eric honom en puss på pannan.
Tystnaden gör inget alls. Istället lägger Johan sitt huvud mot hans axel. Han andas ut och han vet inte vad han skulle göra om han var ensam nu. Eric gör verkligen allt mycket bättre. Han känner sig mycket lyckligare med honom i sitt liv.
"Jag berättade om dig för mamma."
"Har du? Vänta, när då?" Frågar Johan överraskat, för han har inte själv berättat för sin familj.
Eric ger ifrån sig en suck och funderar. Nervös för att berätta. Det var ganska tidigt. Kanske till och med långt innan Johan insåg att han också gillade honom tillbaka.
"Efter att jag... försökte kyssa dig och du stack." Säger han och kollar ner i datorn och bläddrar nervöst vidare bland Netflix serier."
"Jaha, sorry för det. Jag har inte sagt något till mamma än."
"Ska du göra det?" Säger Eric och det blir tyst.
Johan rycker på axlarna och har ingen aning om när. Han vet inte vad hon kommer säga. Stina kommer antagligen inte säga så mycket. Stina blir bara glad om hennes son är lycklig med någon. Han är ändå nervös för att säga det och vad kommer Elina säga? Tänk när alla får reda på det.
Han är fortfarande inte riktigt där när han inte bryr sig vad alla andra tycker. Han bryr sig alldeles för mycket. Är rädd för vad de andra grabbarna från parken ska tycka. Rädd för blickar och alla viskningar han kommer få höra. Nu slipper han i alla fall skolan.
"När du är redo." Säger Eric förstående och de lyckas äntligen hitta något att titta på.
Eric håller armen runt honom och Johan lutar sitt huvud mot hans axel. Denna dag är räddad. Huvudvärk, men ändå en bra dag. För det här är första dagen på resten av deras liv. Ingen vet hur framtiden kommer bli, men just nu vill de bara sitta här tillsammans och inte tänka på morgondagen. Inte bry sig om vad de andra kommer tycka. De koncentrerar sig bara på varandra och serien. Här tänker de sitta hela dagen.
Efter halva filmen hörs en ringsignal från Johans mobil. Vem kan det vara? Det är Jeppe. "Vad kan han vilja nu?" Tänker Johan och låter Eric pausa filmen för att svara.
•••
I'll pray that one day you see The only difference between life and dying Is one is trying, that's all we're gonna do So try to love me and I'll try to save you — twenty one pilots
