En berättelse om mysterier, vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Han tror att han inte har någonting, men han har allt. Han kan inte se att så många människor runt omkring honom älskar honom. Han vill inte bli räddad av någon tills den dagen han...
Solen har gått ner, himlen är svagt rosa. Små moln rör sig över himlen. Fåglarna flyger i skyn. Bilar som tutar utanför lägenheten, det blir aldrig tyst. Människor som skrattar utanför nere på gatan. Folk har precis slutat jobbet denna dag, precis som vilken dag som helst.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Den unga mannen sitter försjunken i soffan och har bara ögon på tv:n denna kväll. Ensamheten var ganska skön just nu. Han vill allra helst inte bli störd.
Annars får han aldrig vara själv, närvaron av en inre röst är alltid där. En gång försökte han skaffa hjälp på grund av den delen av honom som vill gör andra illa. Har han ens ångrat någon gång vad han har gjort? Förmodligen inte. Allt för att få rösten att sluta.
Det var som att det fanns någon annan där inom honom. Närvaron blev arg när han försökte bli av med den. Sedan dess gav den unga mannen upp och lät närvaron ta över helt. Han gav vika. Ibland lyckas han ta sig loss från rösten, som den här kvällen.
Han känner inte av den inre honom, han vet inte varför han är borta, kanske för att han tagit ångestdämpade. Den andra halvan av honom kommer nog bli ännu argare den här gången, för att mannen försökte bli av med rösten.
Det kanske är bättre att försöka bli vän med rösten, acceptera att den är en del av honom. I stället för att göra sig av med honom. Det är inget den unga mannen insett än. Kanske han gör det, när han förstår att det inte finns något han kan göra för att den ska försvinna.
Den unga mannen är en främling, ingen vet riktigt vem han är. Inte ens hans närmaste vänner vet vem han egentligen är. En hänsynslös man, en kallblodig mördare. Han ville allra helst bli av med sina inre demoner, men det var lite försent för det nu.
En psykolog han en gång gick till sa att det aldrig är för sent. Det är aldrig försent att försöka bli bättre, men mannen har gett upp totalt. Fast någonstans långt där inne vill han bli fri.
Det fanns en fosterfamilj en gång som brydde sig. De såg honom som sin egen son och vill hjälpa honom. Sedan den där morgonen när han satt och pratade för sig själv och det lätt som han pratade till någon som inte fanns där. Han var 17 år, ca 1 år efter att han mördat sina egna föräldrar.
De pratade försiktigt med honom och övertygade honom att prata med någon. Han gick med på det, men när han flyttade ut till en egen lägenhet satt han sina egna regler. Han struntade i psykologen.
Nu är den unga mannen 24 år. Det har gått några år. Än idag har de inte löst fallet med hans föräldrar. Han lyckades komma undan, precis som han tänkt sig. Idag har han knappt någon kontakt med hans fosterfamilj. De ringer varje år på hans födelsedag och på julafton förstås. De vill att han ska komma på julafton och fira med dem, men han säger alltid nej.
Han bläddrar bland kanalerna, fortfarande inget bra. Han går till köket och hämtar en öl ur kylskåpet, går tillbaka till soffan och letar sedan efter en film på Netflix.
Efter halva filmen somnar han med huvudet på kudden och med filten över sig. Han somnar till ljudet från tv:n. Morgonen därefter när han vaknar märker han att han somnat under filmen. Klockan är tidig morgon och dags för frukost.
Ännu en dag att klara sig igenom. Ännu en dag ensam.
