En berättelse om mysterier, vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Han tror att han inte har någonting, men han har allt. Han kan inte se att så många människor runt omkring honom älskar honom. Han vill inte bli räddad av någon tills den dagen han...
VARNING! TW! Innehåller självmordstankar och annat som kan vara triggande.
• • •
Elina tittar på sin bror där han sitter, men hon hinner knappt göra något för att brodern slänger snabbt i från sig rakbladet på sängen och springer bort till dörren där Elina står.
"Vad fan gör du här? STICK!" Skriker Johan.
Elina blir vettskrämd och vet inte vad hon ska göra. Hon kan inte röra sig ur fläcken och hon bara står där. Hon känner inte ens slaget från dörren som stängs rakt framför ögonen på henne. Plötsligt blir hon kallad till jorden igen och skriker på Johan.
"Vad händer? Svara, snälla."
Hon står utanför dörren med pannan mot dörren och kämpar för att inte gråta.
"Är det något jag inte vet? Något viktigt?" Säger Elina och harklar sig. Elina bankar på dörren och hoppas på svar. "Öppna, snälla Johan. Vad tänker du göra?"
Elina får inget svar. Hon känner på dörren, den är låst. Johan svarar inte. Hon kan inte låta bli att skrika efter sin bror, som sitter där innanför.
"Elina..." Säger Johan lågt att Elina knappt hör.
"Vad är det det? Jag är här. Får jag komma in och prata?"
Hon hör hur han ställer sig upp och går mot dörren. Låset går upp och dörren är upplåst. Elina rycker i handtaget och går in. Allt ser ut som det ska och rakbladet ligger på nattduksbordet.
Elina tittar på Johan som sitter på sängen med händerna för ansiktet. För första gången ser hon hans ärr längre upp på armarna. Hon säger inget, utan hon tittar bara.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Säg inget till mamma, snälla?" Säger Johan och tittar upp på Elina.
Johans ögon är röda av gråt. Elina lägger sin arm runt om honom för att trösta honom.
"Vad har hänt?" Frågar hon.
Han vill inte svara. Han tittar på henne, sedan ner i golvet igen. Där sitter de en stund tysta och bara finns.
"Om det är något som hänt, så snälla säg. Jag förstår om du inte vill prata med mamma."
Elina vill gärna ha ett svar, men Johan säger inget. Utan bara sitter där tyst.
"Snälla." Ber hon och blir tårögd.
"Du behöver inte oroa dig." Säger Johan och tittar upp och försöker le.
"Du kan alltid prata med mig. Jag finns här."
"Jag... Äsch, du skulle aldrig förstå, Elina." Johan snyftar till och fler tårar letar sig ner.
"Jo, det skulle jag. Har någon sårat dig? Jag kan säkert fatta. Snälla, jag vill inte förlora dig, lämna oss inte."
Johan förstår att hon bara vill vara snäll. Elina vill hålla honom kvar, men hon förstår inte. Han önskar han kunde försvinna. Det går en tyst stund och till slut svarar han.
"Förlåt. Jag vill inte göra er illa, men jag klarar det inte mer."
"Vad är det du inte klarar?" Säger Elina som verkar ignorant, hon har inte varit där själv. De tittar på varann och ingen säger något. "Snälla, vad är det som händer?" Säger hon oroligt.
Elina blir lite arg och reser sig. Hon går med sakta steg där ifrån med hopp om att han ska säga något.
"Okej, är det så här du vill ha det? Då ska jag inte störa."
"Elina..." Viskar Johan så tyst att Elina knappt hör.
Hon tittar på Johan och tänker på alla underbara minnen från när de var små. Johan var nästan mer som en far till Elina än bror. Det var han som tog hand om henne när mamma inte fanns där för henne.
Efter deras pappas död föll deras mamma ner i depression. Hon klev inte upp ur sängen på morgonen längre utan bara låg där i sängen och grät sig till sömns hela dagarna, hela nätterna.
Hon åt aldrig längre och blev allt mer mager. Elina var bara 4 år och Johan var då 6 år. Johan tog alltid hand om Elina och ofta kom deras moster över och hjälpte till med maten och att städa. Allt fokus låg på deras mamma och ingen förstod att Johan också led och mådde dåligt.
Åren gick och deras mamma blev allt mer sjuk. Stina gick till Psykologen några gånger i månaden, men efter en tid ville inte Stina gå dit något mer. Hon trodde att hon skulle klara sig utan hjälp. Mamma är på bättringsvägen, men blir aldrig riktigt frisk.
Efter en lång tid fick Johan nog och orkade inte mer, ville inte se sin mamma såhär. Han höll snart allt inom sig och blev allt mer för sig själv. Då hade Johan precis börjat högstadiet.
Han fick svårt att få kompisar och var inte speciellt populär bland sina jämnåriga. Han började tjuvröka och började sedan festa och han fick snart några nära vänner. Den vänskapskretsen var inte alls bra för honom. Han började ta droger och hans liv spårade ur.
När han var 15 upptäcktes han av en lärare som förstod att något inte riktigt stod rätt till. Han skickade honom till kuratorn. Efter några månader lyckades han till slut få ut all sin smärta och han blev fri. Det såg ut att bli bra. Han gick ut grundskolan med fullständiga betyg.
Efter det började han på fordonsprogrammet på gymnasiet och är nu 18 år och går sista året. Det har gått tre år sedan han blev fri från sitt gamla liv. Johans förflutna och minnen finns kvar från den hemska tiden. Demonerna förföljer honom än. Beredd att sätta honom där igen. Nu är han tillbaka på samma bana igen.
"Du ska veta att jag älskar dig mer än något annat, så snälla jag bara måste få veta. Du vet att du kan prata med mig."
Elina sätter sig på sängen igen, men han vägrar säga något.
•••
Kommentera vad ni tycker om den här delen och rösta gärna om ni gillar det ni läser.
•••
Publicerad: 12 feb 2018 Redigerad: 10 okt 2018 Redigerad igen: 30 dec 2020
