En berättelse om mysterier, vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Han tror att han inte har någonting, men han har allt. Han kan inte se att så många människor runt omkring honom älskar honom. Han vill inte bli räddad av någon tills den dagen han...
Maja som rusar ut från huset och när hon kommer ner för gatan kommer tårarna. Hon har inte riktigt hunnit smälta vad han precis sa. Hon glömde till och med bort att han hade legat på sjukhus och hon vet inte ens vad som hänt.
Hon kände verkligen att det var något mellan dem, att hon aldrig förstod. Hon behöver verkligen honom, men han kände aldrig något för henne och kommer aldrig göra.
Längs den långa gatan går hon för att komma till busshållplatsen. Ser att nästa buss till centrum går strax. Där sitter hon och tänker på denna tid de var tillsammans. Betydde inget av det något för honom? Hon känner sig utnyttjad, men försöker förstå varför han gjorde som han gjorde.
Hon hade kunnat förstå om han bara berättade från början som det var, men hon förstår på något sätt att han inte vågade. Finns det någon annan som vet?
Har Johan berättat för Jeppe? Det tror hon inte, men var hon den första han kom ut inför? Är Maja den enda som vet? Nu känner hon sig elak som bara sprang ut när hon borde stannat. Det är försent nu, för här kommer bussen och hon är redo med busskortet.
Maja bara åker hem när hon borde stannat där för honom, han behöver en vän som lyssnar på honom, för han kom precis ut och hon blir bara arg istället för att säga hur modig han är.
Hon borde stannat och säga att allt är okej. Ingen fara. Istället skrek hon. Dåligt samvete lägger sig som ett mörkt moln ovanför hennes huvud.
När hon sätter sig på bussen skickar hon iväg ett sms och skriver "förlåt att jag stack." Han svarar inte med en gång. Hon frågar honom igen om de kan prata.
Hon antar att det är försent, men han svarar att han inte orkar just nu, men de kan träffas snart igen. "Jag borde inte inte gått iväg så där. Jag finnas alltid där för dig, det vet du va?" Skriver hon och hoppas att de kan fortsätta vara vänner. "Det är klart vi är vänner." Skriver han. Hon ler när han svarar.
Även om det inte gick bra så kommer allt att lösa sig. Det känns för jävligt för tillfället, men det blir bra. Någon gång. Kanske inte just nu, men det blir bättre.
Maja kommer fram till busshållplatsen närmast hennes hus. Hon kliver av och går raka vägen hem. Hennes föräldrar är inte hemma, så hon går till sitt rum.
I brist på annat sätter hon sig i sängen och letar upp någon rolig film att se. Hon har ändå inget annat att göra. Det är sen eftermiddag nu, men vem bryr sig? Hon känner inte för att träffa någon annan just nu. Hon vill bara vara själv ett tag.
Hon pausar filmen efter ett tag och går ner för att äta middag, hennes förändrar är fortfarande inte hemma. Nu ser hon att hon fått ett sms av dem att hon får göra något eget. Hon göra några varma mackor och går sedan tillbaka till sitt rum och fortsätter se på filmen med sina smörgåsar.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Hon smsar fram och tillbaka med Jeppe. Hon vill fråga honom om Johan och om de pratat, men det känns riskabelt, för har han inte pratat med med Johan så finns det en risk att allt bara blir fel.
Han ska få prata med Jeppe. Johan är tydligen hemma hos honom och de spelar tv-spel. Hon är inte så insatt, har ingen aning vad för spel han pratar om.
Det är en tung period nu, även om det är sommarlov. Det händer en massa saker och när det regnar känns det värre. Hon ställer undan tallriken på sin nattduksbord och stänger ner datorn. Hon tar sin skateboard och går ut istället.
•••
Okej, det här var alltså del 42. Det blev en kortare del, men det är längre delar på gång. Jag har än så länge skrivit 45 delar och det börjar närma sig sitt slut. Tack till alla er som faktiskt har röstat. Det är jätteroligt och det gör mig en aning lyckligare <3 Ni får jättegärna kommentera också <3
