En berättelse om mysterier, vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Han tror att han inte har någonting, men han har allt. Han kan inte se att så många människor runt omkring honom älskar honom. Han vill inte bli räddad av någon tills den dagen han...
"Allt har blivit så annorlunda den senaste tiden." Säger Elina och skakar på huvudet. "Det är inte längre den stad jag växte upp i. Allt bara förändras." Hon tar en sked av sina flingor och fortsätter. "Du pratar inte heller med mig längre."
De sitter vid köksbordet denna söndagsmorgon och äter frukost. Johan är väldigt tyst och Elina bara babblar på. Han har inte lust att prata. Det regnar än och Johan funderar fortfarande på om han ska svara på Erics sms. Han sitter där i sina egna tankar och lyssnar inte riktigt på Elina.
"Hallå, lyssnar du ens?"
Johan tittar upp från sin skål med flingor och mjölk. Det går knappt att äta, för alla tankar har lyckats vandra från hjärnan ner till magen. Han kan inte sluta tänka på fredagskvällen.
"Jag är trött, så kan du bara vara tyst."
"Jaha, okej. Förlåt då." Säger hon irriterad och reser sig upp. "Jag går upp på mitt rum i stället."
Hon har dock rätt, han pratar aldrig med sin syster längre och han är medveten om det, men vad skulle han säga? "Hej, syster. Jag är förvirrad, har ångest och känner ibland för att hoppa ner från ett tak." Han känner inte för att oroa henne mer än vad hon redan gör. Det känns i alla fall bra att det finns någon som bryr sig i alla fall tycker han.
Johan sträcker sig över bordet efter kaffet och häller sedan upp i sin kopp. Han behöver piggna till och få lite energi. Han vill lämna huset och kanske se om Jeppe har lust att hitta på något.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Till slut samlar han mod och svarar på Erics meddelande. "Okej, bra att veta." Sedan lägger han mobilen i jeansfickan. Han ställer sedan all disk på bänken och mat i kylskåpet.
Han står lutad mot diskbänken och undrar om Eric ska svara tillbaka igen, men får inget svar. Istället skriver han till Jeppe att han ska till parken. Han är tydligen redan där. Johan går till hallen, tar sina nycklar och sin skejtboard. Går sedan ut till bilen och kör i väg till parken. Det har slutat regna också.
• • •
Johans hår hänger ner för ansiktet så han lägger det bakom öronen och luggen bak över huvudet för att sedan sätta på sig kepsen igen.
"Du behöver klippa dig." Säger Jeppe med ett skratt.
"Tänker jag inte göra." Säger Johan och ser ner på sina skor. "Jag kanske gillar det så här."
"Är det för att Eric säger att han gillar det eller?" Flinar Jeppe.
"Vad snackar du om?" Säger Johan och tittar upp. Han undrar varför Jeppe säger så.
"De från festen i fredags snackar om er. De såg tydligen er och hur ni lämnade festen bara så där."
Johan ser ut över parken och säger inget. Han är chockad över att folk ens orkar hålla på så. Han förstår inte. För det är väl inget mellan dem, eller?
