En berättelse om mysterier, vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Han tror att han inte har någonting, men han har allt. Han kan inte se att så många människor runt omkring honom älskar honom. Han vill inte bli räddad av någon tills den dagen han...
Stina hör hur ytterdörren öppnas och in genom dörren kliver Johan in. Han har sin skateboard under armen och ser hemskt trött ut. Hon lät honom gå upp på sitt rum utan frågor. Hon kommer ut till köket och ser genom hallen när han går upp för trappan. Sedan går hon tillbaka till soffan och fortsätter läsa i sin tidning.
Stina kommer på att hon måste fråga om han ätit middag. Han var inte hemma när den var serverad. Hon går knackar försiktigt på hans rum, får inget svar och knackar ännu en gång.
"Vad är det, mamma?"
"Har du ätit middag? Annars finns det i kylen som du kan värma."
"Okej, jag är inte hungrig. Tack ändå."
Hon frågar försiktigt om hon får komma in och prata. Hon kliver in på rummet med lätta steg. Johan sitter på sin säng med sin laptop i knäet. Han tar ut sina hörlurar och Stina sätter sig på sängkanten.
"Du är hemma tidigare än vad du brukar vara." Stina ler och fortsätter. "Vad har du gjort idag?"
"Eh, jag var ute med några kompisar. Vi skejtade och vi var ute på stan." Säger han och stänger ner datorn.
"Jaha, vad roligt. Vad synd att du inte är hungrig. Jag har gjort hemmagjorda köttbullar."
"Har du? Då måste jag äta." Säger han och försöker le.
"Vad bra." Stina klappar honom på knäet och reser sig sedan från sängen för att gå.
• • •
När han ätit sätter han på sin säng igen med sin dator i knäet. Tänker fortsätta lyssna på musik som han gjorde innan. Kanske han ska se en film istället.
Det är fortfarande tidig kväll men ögonen vill inte hålla sig öppna. Han lägger ifrån sig sin laptop på golvet nedanför sängen. Han sluter ögonen och somnar medan han fortfarande har mobilen i handen som sedan faller ur och hamnar bredvid hans huvud.
Han vaknar några timmar senare av att han hör röster i trappen upp. Det är Elinas och Jonnas röster. De skrattar och verkar ha haft en bra kväll. De går in på hennes rum och han blir avundsjuk på hennes glädje. Han gömmer sitt ansikte i kudden och gråter ut.
• • •
Eric har ingen aning vad Johan gör nu. De har inte pratat alls och knappt skickat meddelandet heller. Han förstår att han har förstört allt. På något sätt tänker att prata med honom, men han antar att Johan inte ens vill vara vän med honom. Eric bara antar att han skrämt bort honom.
Han tänker att han måste komma på något speciellt att skriva. "Hej, det var ett tag sen. Hoppas allt är bra. Nu är det ju snart studenten. Taggad?" Han skickar i väg det och väntar spänt på svar. Väldigt nervös om han ska svara eller inte.
Det går ganska snabbt och så har han svarat. "Ja, ganska taggad ändå. Jag, Jeppe och några åker ut på landet till en väns sommarstuga." Det känns så konstigt att inte få umgås med Johan längre. De var med varandra jämt.
Johan har verkligen gått vidare. "Det låter awesome. Hoppas ni får trevligt." Svarar Eric och hade hoppats på att han hade fått följa med. "Det kommer det nog." Svarar Johan igen och inget mer, sen var det tyst.
• • •
Helgen är över och de är på väg in i skolan. De ska precis gå in när Jeppe stannar precis utanför skolans dörr. Jeppe ser ut att fundera på något. Han harklar sig och ska sedan fråga något.
"Vad gjorde Eric i helgen då?"
"Jag vet inte."
"Du vet inte. Har du inte snackat med honom?" Säger Jeppe förvånat.
"Nej, inte på den senaste tiden."
Jeppe vet ju inte anledningen till att de inte pratar med varandra. Han vet inte vad som hände, att Eric försökte kyssa Johan och att allt bara blev konstigt, fast det inte hade behövt bli det.
Johan känner sig tvingad att ljuga, för vad annars skulle han göra? Säga sanningen? Det är alldeles för jobbigt. De går in på skolan och dagen kan börja.
Mitt på dagen vid lunch smiter Johan undan från sina kompisar och går till en tom korridor. Han sätter sig ner och funderar på om han faktiskt ska berätta, men låter bli. Han sitter där en liten stund innan han bestämmer sig för att skicka ett sms till Maja och undrar var hon är.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
De två bestämmer sig för att samlas vid hennes skåp för att sedan gå och äta lunch tillsammans. Vilken tur att just idag har de lunch samtidigt. Kanske är det hon han ska berätta allt för. Det är dock något som sätter stopp för det. Det tar emot. Det går liksom inte att säga något.
• • •
Det går en vecka. Mannen från natten i skogen blev tagen av polisen och sitter inne i fängelset. Han som mördade Jonnas kusin sitter inne nu, äntligen. Han som antog att han aldrig skulle åka fast är tagen.
Allt verkar vara bra, men hos en del finns fortfarande bara mörker. Staden har lyckats gå vidare, men Johan sitter fortfarande på sin säng och kan inte sova. Elina sitter och tröstar Jonna som inte kan sluta gråta. Stina som sitter i vardagsrummet med sitt tredje glas vin och känner sig som en dålig förälder som inte kan hjälpa sin son.
För hon vet att han inte mår bra och han vet inte att hon vet. Eric som är arg på sig själv för att han inte våga säga sanningen och låta sitt hjärta tala. Som bara ser på när han verkar gå vidare.
•••
Sorry för att alla andra personer försvinner bort från berättelsen och jag bara skriver om Johans liv. Det var ju tänkt att det skulle handla om Elina också. Det händer bara inte så mycket i hennes liv. Den här berättelsen har verkligen utvecklats sedan jag skrev de första delarna för ca 10 år sedan.
