Varför just jag?

<1> Allt har sin början

Som vilken bok som helst så börjar det med....

Jag vaknar sakta av det hemska ljudet av alarmet som sprids i rummet, och första tanken som slår mig är att idag är dagen. Jag börjar gymnasiet och i en ny klass. Tanken av en ny klass skrämmer mig. En ny klass som jag vet att jag inte kommer passa in i. Men allt har sin början så varför inte få det överstökat?!

Jag sätter mig upp i sängen och går fram till min garderob, som är lite av ett walk in closet. Det är inte alls stort men det är som en liten garderob som man går in i iallafall. Jag tar ut allt som jag ska ha på mig och kastar det på sängen. Svarta underkläder, ljusblåa jeans med slitna hål och en mörkblå t-shirt med texten "I don't give a shit" som sitter lite lagom tight. Egentligen gillar jag inte tröjor som visar mina hemska armar, men jag hade dött i denna värmen med en långärmad. Dock passar texten inte riktigt in på min personlighet, allt jag gör är att egentligen att bry mig om vad andra tycker om mig.
Jag försöker reda ut tovorna i mitt mörkblonda, tjocka, långa hår men som vanligt är det mer eller mindre omöjligt. Jag granskar mig i spegeln och ser mitt 173 cm långa jag, och den personen som jag ser i spegeln är ingen jag vill se. Det jag önskar att jag skulle se är en snygg tjej med koll på sitt hår, istället för detta kalufset, ett perfekt ansikte med och utan smink, och någon med en fin kropp. Men bättre än såhär blir det inte, även om jag vet att det inte är tillräckligt.

Jag går ut från rummet och ner för trappan, och får syn på Elin och Lilja, mina två småsystrar. Dom sitter tysta och glufsar i sig sin frukost i köket. Jag häller upp en skål med flingor och hugger in själv.

-"Godmorgon" Hör jag en mörk röst bakom mig. Jag vänder mig om och ser pappa komma klampandes in i köket. Han rufsar vant till mig i håret, som han brukar göra för att säga godmorgon, och går för att hälla upp kaffe till sig själv. Min och pappas relation är sån, jag är hans lilla pojkflicka och han behandlar mig efter det.

Morgonen går segt men såsmåningom blir det dags att åka. Jag tar på mig mina vanliga Nikes och går ut till bilen med pappa, och sen bär det av till gymnasiet.

Väl framme efter en tyst bilresa så önskar pappa mig lycka till och jag går med riktningen mot entrén. Hjärtat slår hårt mot bröstet och jag andas ut en nervöst andetag innan jag går in genom dom stora portarna. Väl inne tar jag fram min mobil för att skicka iväg en snap till min bästa vän Emma om var hon är. För hon ska också börja på detta gymnasiet, men inte på Naturvetenskap som jag, utan på Estetiska linjen. Jag får direkt svar om att hon ska vara precis i närheten.

Efter en stund ser jag henne och springer dit. Jag möts av en kram. Jag släpper ifrån och ser på henne. Hon ser perfekt ut. Jag lovar att varenda kille runt omkring oss lägger märke till henne. Hon har långt, blont hår som är helt perfekt, stora, gröna och klara ögon, smalt ansikte med en perfekt käklinje och fylliga läppar. På sig har hon jeansshorts som slutar precis under rumpan och en magtröja så man kan se hennes navelpiercing och perfekta mage. Hon är däremot ungefär lika lång som mig. Jag är helt klart avis på hennes utseende, inget är ju fel på henne. Hon är helt enkelt bara perfekt, från skillnad med mig, som ser ut som en säck med potatis bredvid henne. Ingen lägger märke till mig bredvid henne. Fast jag har blivit van vid det här laget...

-"Hallå Luna??" Hör jag en röst genom mina tankar. Jag kollar upp och ser Emma som försöker ta kontakt med mig.

-"Oj, ja förlåt, var bara insjunken i mina tankar"

-"Ja, jag såg de." Säger hon och skrattar.

Jag ler och vi bestämmer oss för att gå till samlingen för våra respektive klasser. Jag och Emma har tyvärr klassrum och skåp väldigt långt ifrån varandra, så det ser ut som att jag kommer få vara ensam för det mesta. Vi kramas hejdå och när jag vänder mig om för att gå iväg så krockar jag plötsligt in i någon och faller baklänges omkull på golvet. Jag känner hur folks ögon börjar glo på mig, och hur kinderna hettas upp. Jag är ganska säker att mitt ansikte skiftar färg till en tomat just nu. "Kan detta bli pinsammare?" Mumlar jag för mig själv. Jag kollar upp för att se vem jag har krockat med och ser en ursnygg kille stå framför mig och stirra. Det visade sig att det kunde bli 100% pinsammare. Nu är jag helt säker på att mitt ansikte är en tomat..

______

Så detta var den första kapitlet av denna boken. Jag vet att den blev lite tråkig och att det inte hände så mycket, men den blir bättre kan jag lova!!