Varför just jag?

<46> "Vi är inte bra för varandra"

Det känns precis som ett gammalt sår har rivits upp. Att möta Jakes mamma fick mig att inse allt som jag har försökt begravt i månader nu. Alla sår han har orsakat. Jag har inte kommit över honom, det har jag alltid vetat om. Men att det kunde göra såhär ont igen, snart 5 månader efter vi gjort slut? Det trodde jag aldrig. Suckandes vänder jag mig till den blonda tjejen framför mig. Hon kollar på mig med en orolig blick.

-"Jag vill inte prata om det" Konstaterar jag innan hon har hunnit ställa någon fråga. Jag smäller igen skåpet med en smäll och går min väg, ifrån henne. Jag har verkligen ingen lust att höra hennes medlidande kommentarer. Hon vet inte hur det känns, hon har aldrig haft ett krossat hjärta.

-"LUNA" Hör jag Emmas ljusa stämma ropa efter mig. Jag slänger en blick bakåt och ser henne stå kvar, helt förvirrad, vid mitt skåp. Helt plötsligt pressas luften ur mig och min kropp faller baklänges efter att krockat in i något, eller någon. Min svanskota slår hårt i golvet och jag kvider till. Framför mig hör jag en tydlig utandning, antagligen av den hårda smällen. Men åtminstone står hon, eller han, fortfarande upp. Jag suckar tyst för mig själv samtidigt som jag inspekterar mina smutsiga händer. Städar dom aldrig golvet här eller?

-"Förlåt, jag är så klump-" Mer hinner jag inte säga, för mina ögon når personen framför mig, och jag blir stum. Framför mig, med oroliga bruna ögon, står Jake. En klump bildas i halsen och mitt hjärta börjar rusa. Jag tittar snabbt ner i marken igen.

-"Här, låt mig hjälpa dig" Hans ljuva röst som lämnar hans läppar skapar gåshud längs armarna. Nej! Detta är de sista jag behöver just nu.

-"Nej det är lugnt. Jag behöver inte din hjälp" Mumlar jag och reser mig klumpigt upp. Jag kan inte undgå att kolla upp mot honom, men ser att han redan kollar på mig. Och när mina ögon väl möter hans, så kan jag inte kolla bort, hur mycket jag än försöker. Jag känner mig så förvirrad, så vilsen. Jag vet inte vad jag känner. Jag måste bort härifrån. Jag kan inte göra detta. Med all kraft som jag har sliter jag bort blicken och vänder mig om. En ensam tår rinner ner längst kinden. Det gör så ont.

-"Luna" Hör jag Jakes röst ropa efter mig. Sekunden efter känner jag en varm hand greppa min. Värmen sprider sig som en raket ut i kroppen. Varenda cell hamnar i harmoni. Och jag hatar det, jag hatar att han får mig att känna så. Jag rycker åt mig handen men vänder blicken långsamt mot honom.

-"Vad Jake?" Säger jag tyst med en darrig röst. Han tappar talförmågan och bara stirrar på mig. Fler tårar rinner ner för mina kinder, men jag kan inte hjälpa det. Allt som jag har försökt glömma, alla bitar av mitt krossade hjärta som jag har försökt att laga, alla känslor som väller ur mig, han får mig att känna allt det där igen.

-"Kan vi inte bara prata" Viskar han fram. Hans röst låter sprucken, och extremt ledsen.

-"Jag... jag kan inte"

-"Luna, låt oss prata om detta. Det behöver inte vara såhär" Svarar han och tar ett snabbt kliv mot mig. Av ren reflex så backar jag bak ett steg. Han kollar sårat på mig.

-"Jag vet inte hur det annars skulle vara Jake. Jag klarar inte av att du går runt framför ögonen på mig med Melanie, som att hon vore ett jävla pris." Med det sagt tystnar han. Jag tar ett långsamt andetag och kollar honom i ögonen, med tårar fortfarande rinnandes för kinderna. "Aldrig, aldrig i mitt liv, har jag gråtit såhär mycket, aldrig har jag känt en sådanhär smärta. Detta har varit dom värsta månaderna i mitt liv Jake. Du har förstört mig, du har krossat mitt hjärta, och det hjälper inte att prata om det. Gjort är gjort." Hans ögon tåras upp, och om jag inte visste bättre, så skulle jag tro att han kommer börja gråta i vilken sekund som helst.