Varför just jag?

<6> En helt annan liga

Jakes perspektiv
Luna reste sig plötsligt upp mitt under leken efter Isacs fråga om man hade haft sex. Jag drack som om det vore självklart men jag märkte sen att Luna inte drack. Hon var oskuld. Men det kommer inte som en överraskning, hon är ganska avvisande. Hon vill aldrig vara med någon annan och om man vill börja hänga med henne så bara undviker hon en. Hon bara kollade ner i golvet tills hon märkte att jag kollade på henne. Min instinkt var att vända bort huvudet men jag gjorde det inte, jag ville möta dedär blå ögonen. Hon mötte mig med en osäker blick. Jag undrar varför hon är så blyg hela tiden, hon verkar ju vara världens underbaraste person. Hon började flacka med blicken och rätt som det var så reste hon sig upp och bara gick, utan att ens säga något till hennes vänner. När hon hade gått därifrån så kollade hennes kompisar undrande på varandra men innan någon ens hade hunnit tänka tanken att gå efter henne så hade jag redan rest mig upp och börjat gå mot dörren. Jag måste veta om det var jag som gjorde att hon gick, har jag gjort något fel?? Allt jag har velat är att lära känna henne enda sen vi krockade första dagen. Den dagen har dykt upp i mitt minne varje dag sedan dess. Varför vet jag inte, men när jag såg henne där på golvet blev jag stum, jag kom inte på något att säga, det var helt tomt. Inga ord poppade upp i huvudet i den stunden när jag kollade in i dom där havsögonen, för det är precis vad de är, hennes ögon är blåa som havet och har ett djup som jag lika väl hade kunnat drunkna i.

Jag ser henne sitta på muren och låta sitt långa, mörkblonda hår svaja i vinden. Hon har säkert hört mig men verkar inte bry sig. Jag kliver över muren och sätter mig en bit ifrån henne. Hon vänder sig mot mig och jag möter hennes havsögon. Jag blir stum. Ännu en gång. Jag kommer verkligen inte på något att säga, vi bara sitter där och kollar på varandra. Men som vanligt bryter hon ögonkontakten och börjar kolla ut mot gatan igen. Jag kommer då på varför jag är här och harklar mig. Hon kollar upp på mig igen och jag går rakt på sak.
-"Har jag gjort något fel?" Luna kollar på mig med en förvirrande blick.
-"Du stack när jag kollade på dig och du verkar inte vilja prata med mig" Förklarar jag.
Hon bara fortsätter kollar på mig, som att hon funderar på om hon ska svara eller inte. Tillslut så suckar hon och öppnar munnen.
-"Du har inte gjort något fel" Säger hon långsamt och är påväg att resa sig upp, men reflexmässigt tar jag tag i hennes arm snabbt, men försiktigt, och jag inser direkt vad jag har gjort. Hon flämtar till. Kanske känner hon samma som jag, precis som när vi får ögonkontakt. Den där känslan i hela kroppen, känslan som vandrar från min hand, upp till armen, ut i hela kroppen, och på något sätt värmer mitt hjärta.
Hon sätter sig igen och jag släpper henne, även om jag inte vill.
-"Varför vill du inte prata med mig?" Frågar jag lugnt. Jag ger henne all tid i världen att svara, bara jag får ett svar.
-"Jag vill..." Börjar hon och man märker att det är något mer, så jag väntar.
-"..men jag borde inte." Avslutar hon.
-"Varför?" Hon vill prata med mig men borde inte, varför? Samtidigt som jag är förvirrad så är det ändå något i mig som blir lyckligt över att höra att henne säga att hon vill.
Men hon drar ihop munnen, och verkar inte riktigt veta vad hon ska svara.
-"Jag borde nog gå hem nu.." är det enda hon svarar. Jag blir lite besviken. Hennes ord upprepas i min hjärna, om och om igen " Jag vill... men jag borde inte" När hon har rest sig upp och är påväg bort så kastar jag mig upp från muren och greppar tag i hennes arm som jag gjorde innan. Jag försöker ignorera känslan som sprids medan jag upprepar frågan igen.
-"Varför?" Jag kollar på henne med en bedjande blick.
Hon tar ett djupt andetag. "För att du spelar i en helt annan liga" Och med det sagt så skakar hon sig av mig, och lämnar mig ensam med orden hängandes i luften.
Vadå en helt annan liga?