Varför just jag?

<23> "Personen som har fått mig att må dåligt"

-"Sååå, har något nytt hänt mellan dig och Jake på sistone?" Frågar Emma exalterat och vickar på sina välfyllda ögonbryn.

-"Kan du förklara utförligare vad du menar med något nytt?" Skrattar jag tyst för att inte väcka någon större uppmärksamhet i matsalen.

-"Ja, du vet.. ni har inte gjort något" Flinar hon. Det tog ett tag tills min tröga hjärna fattade vad hon menade med "något", och när jag väl gjorde det så skakade jag raskt på huvudet samtidigt som en rodnad tar över mina kinder.

-"Såklart inte Emma, vad tror du om mig?!" Viskar jag generat tillbaka.

-"Man vet ju aldrig" Fnissar hon och slänger med sitt blonda långa hår.

-"Jag kan garantera att vi inte ha gjort något annat än att kyssas" Viskar jag tillbaka.

-"Jaja. Men var är prinsen idag då?" Frågar hon.

-"Sjuk, vad jag vet så har han feber" Rycker jag med axlarna. "Men om vi nu måste prata om detta, var är din lilla pojkvän då?" Fortsätter jag med höjda ögonbryn.

-"Han är inte min pojkvän" Säger hon tyst och kollar generat ner i sin tallrik som är halvt full av ris och någon slags sörjig gryta.

-"Seriöst? Ni står i korridoren och hånglar, ni går på dater. Om du frågar mig så låter det som att ni är tillsammans"

-"Det är komplicerat." Säger hon lite dystert och kollar på mig med hennes stora, perfekta, gröna ögon.

-"Berätta" Uppmuntrar jag henne.

-"Det är bara så att Lukas har, ja, inte typ frågat om jag vill bli hans flickvän, och då tar jag det som att vi inte är tillsammans."

-"Fråga honom då?" Säger jag ryckandes på axlarna. Det verkar ju inte direkt särskilt komplicerat. Hon gillar honom, han gillar henne, det är bara sista frågan som krävs.

-"Jag? Jag kan väll inte.. Eller kan jag?" Frågar hon tvekandes. Det ser mest ut som att hon debatterar med sig själv.

-"Klart du kan" Ler jag.

-"Vet du vad, jag ska ta och leta upp honom precis nu och fråga honom" Säger hon bestämt och reser sig upp från stolen.

-"You go girl" Ropar jag efter henne när hon styr sina steg mot utgången, lämnandes mig kvar skrattandes. I brist på andra saker så kollar jag mig runt i matsalen. Idag passade jag och Emma på att sätta oss själv på vårt gamla bord nu när Jake är sjuk och killgänget hade något bättre för sig att göra. Min blick fastnar på ett tjejgäng som går med bestämda steg mot mitt bord med ögonen fästa på mig. Direkt blir jag osäker.

-"Heeeej, Luna var det va?" Hälsar tjejen längst fram med en pipig röst och falsk vänlighet. Hon har svart långt hår, smalt och vackert ansikte, och en kropp som ser ut att tillhöra en modell. Dock ser hon lite skrämmande ut. Resten av tjejerna står bakom denna tjejen och kollar på mig skeptiskt.

-"Ehh, ja" Svarar jag tyst och drar ner min lugg för ögat, i brist på saker att gömma mig bakom. Dessa tjejerna måste gå i 2:an, för jag har bara sett dom lite då och då, men jag har aldrig fått någon särskild uppmärksamhet.

-"Hur går det med mellan dig och Jake på sistone?" Frågar hon igen och tar ett steg närmare. Hon avfyrar ett ansträngt leende, men vem som helst kan se att hela denna trevliga fasaden som hon håller upp bara är fake. Hennes fråga får mig att dra ihop med ögonbrynen.

-"Va?"

-"Ja, har ni det bra?"

-"Antar det" Svarar jag skeptiskt.

-"Vad bra. Hela skolan är fortfarande i chock över att någon som du kan vara tillsammans med någon som Jake. Han måste se något djupt, djupt, väldigt djupt inom dig som är värdigt att gilla" Oooooch där kom den äkta personen inom henne fram. Hennes glada ansiksuttryck har byts ut mot en äcklad blick som är fäst på mig.

-"Oookej" Svarar jag bara. Vad ska jag annars svara? Kom hon fram till mig bara för att göra narr av mig?

-"Så om jag vore dig så skulle jag göra Jake tjänsten att dumpa honom så han slipper lida mer. Någon som honom ska vara tillsammans med någon i samma sociala krets, typ som mig" 

-"Men nu är inte du mig, så jag kan göra mina egna val" Säger jag självsäkert med ett falsk leende mot henne. Det är något med henne som triggar igång något inom mig och glömma den dära blyga tjejen.

-"Du ska inte tro att du är någon nu bara för du är tillsammans med Jake, fattar du det?" Fräser hon hotfullt.

-"Jag är samma person som jag var innan jag träffade Jake, så jag tror inte att jag är något särskilt nu faktist." Svarar jag lugnt. Hon verkar bli allt mer frustrerad på mig och jag flinar för mig själv.

-"Jaja, jag säger bara vad alla tycker"
Den där meningen har jag hört förr.... Jag tänker bakåt och försöker minnas vart ifrån. Och det är då det slår mig. Det är samma mening som personen som har tryckt ner mig i flera veckor har skrivit. Tjejen framför mig är den okända personen som har fått mig att må dåligt så länge.
-"Det är du!!"
-"Vad menar du?" Utbrister hon förvånat. Men jag kan se igenom hennes falska fasad, hon vet exakt vad jag menar.
-"Ja, de borde väll du kunna svara på" Fräser jag tillbaka.
Hennes "förvånade" ansikte går över till ett ondt flin och hon svänger med sitt svarta långa hår.
-"Ååhhh, du menar smsn. Det är väll inget" Skrattar hon. "Ska du gå och svallar nu till din lilla kille nu eller? Men jag ska bara säga en sak till dig gumman, jag kan göra resten av din skolgång till ett levande helvete om du bråkar med mig. Så om du inte vill de så råder jag dig att inte berätta detta för någon, annars vet du konsekvenserna." Sen vänder hon och dom andra tjejerna, som inte har sagt ett dugg under vårt lilla samtal, klacken och går ut från matsalen.
Kvar blir jag, chockad och ovetande vad jag ska ta mig till. Ska jag berätta? Eller ska jag strunta i det?
Men en sak är säker, hon verkar inte vara någon man ska bråka med.

-------
Kortis kapitel