Varför just jag?

<30> "Du sårade verkligen mig"

Jag var inte i skolan idag. Jag skyllde på knät, då jag faktist skulle tillbaka till sjukhuset för återbesök. Så nu sitter vi här och väntar i detta trista väntrummet. Jag, mamma och pappa är mer eller mindre själva här, förutom en liten pojke i rullstol och hans mamma. Jag kan inget annat än att undra vad som har hänt honom, skadade han sig när han var ute och lekte? Föddes han med det? Jag har ingen aning. Men jag ska nog inte klaga på min lilla skada jämfört med honom.  

-"Luna Ackermann" Avbryter en röst mina tankar. Jag tittar upp och ser en ganska ung sjuksköterska stå i dörröppningen med ett välkomnande leende. Jag hälsar med ett litet leende själv och reser mig upp och greppar tag i kryckorna. Jag hoppar efter kvinnan med mamma och pappa hack i hälarna. Efter några meters gång så svänger hon in i ett vitt rum där en gubbe sitter med läsglasögon nerpetade på näsan och ögonen på några papper. När vi kommer in så lyfter han blicken.

-"Nämen se man på, är det inte Luna vi har fått på besök igen" Utbrister han glatt. Personligen så har jag fått uppfattningen om att han mer eller mindre alltid är glad.

-"Ja, det är ju inte så att jag är här självmant" Svarar jag sarkastiskt, men mamma harklar sig direkt och jag uppfattar hennes pik.

-"Men det är trevligt att träffa dig" Försöker jag rädda situationen, så artigt som möjligt. Dock verkar det inte ha påverkat doktorn, utan han bara ler som vanligt.

-"Trevligt att ha dig här, varsågod och sätt er" Svarar han och sveper sin hand mot tre stycken stolar som är uppradade framför honom. Vi sätter oss lydigt och jag slänger en orolig blick på mamma och pappa, som inte verkar ett dugg nervösa. Vilket jag är. Trots att jag inte vill erkänna det. Det doktorn ska prata om verkar viktigt.

-"För det första.." Börjar han och harklar sig. "Så, som jag sa till din mamma, upptäckte vi att ditt sår på ryggen har blivit inflammerat, och vi rekommenderar att du tar en bakteriedödande salva, som vi gärna skriver ut åt dig." Säger han vänligt. Jag slänger en blick på pappa, men han håller sitt pokerface alldeles perfekt för att jag ska kunna läsa av några känslor.

-"Ja, jag tror att det vore bäst" Svarar mamma åt mig, när hon inser att jag inte har några planer på att svara.

-"Då gör vi så, jag skriver ut ett recept åt dig som du kan hämta ut efter detta besök. Men nu till den verkliga orsaken till att du är här." Säger han och kollar på mig över sina nerputtade glasögon.

-"Ditt främre korsband i vänster knä är av" Börjar han. Och jag nickar instämmande. "Om man kollar långsiktigt så kommer knät att fungera relativt vanligt, men som sagt, vi vet inte riktigt när. Men vi kan erbjuda dig möjligheten till en operation"

-"En operation?" Upprepar jag osäkert.

-"Ja, det är många av våra patienter med samma skada som har genomfört den och är mer än nöjda. Eftersom du är så pass ung så kommer det nog ta ett år innan du är ute på fotbollsplanen igen, men det kommer vara ett år med rehab och uppbyggnad av knät." Avslutar han med en allvarlig blick fäst på mig. Min hjärna försöker ta in informationen men verkar vägra. En operation? Doktorn framför mig verkar uppfatta min osäkerhet.

-"Såklart är vi medvetna om att det är ett tufft beslut och vi förväntar oss inte svar idag. Men gärna inom en vecka för att få bästa möjliga resultat om det är så att operationen blir av." Ler han. Min blick sveper sig mellan pappa och mamma och de verkar båda upptagna i djupa tankar.

-"Tack, jag lovar att jag kommer tänka på det" Försäkrar jag och doktorn ler ännu en gång.

------------

-"En operation?"

-"Japp, en operation"

-"Ska du tacka ja?" Frågar Emma framför mig. Jag suckar och kollar ut över korridoren.