Varför just jag?

<19> Rita är för småbarn, ellerhur?

-"Hur var det i fredags då?" Frågar jag de två tjejerna som sitter framför mig. Båda rodnar lätt och skrattar åt varandra.
-"Vi hade det underbart" Börjar Jade och kollade drömmandes ut över skolgården som vi sitter på. Jag bara fnittrar tyst över hennes reaktion och vänder mig mot Emma. Hon ska just säga något när en person dyker upp bakom henne och lägger armarna runt hennes smala midja.
-"Hej babe" Säger Lukas tyst. Ännu en gång rodnar Emma men svarar med ett blygt "hej" och placerar en lätt kyss på hans läppar.
-"Jag gissar att det gick bra då eller?" Frågar jag båda flinandes.
-"Kan man säga ja" Svarar Emma fnittrande och lutar sig mot Lukas.
-"Men nu får du ta och berätta själv om vad som hände i fredags, hur var det??" Frågar Jade nyfiket som verkar ha kommit tillbaka från drömmarnas värld.
-"Perfekt." Är det ända jag kan få ur mig. Inga andra ord kan beskriva den kvällen, den var helt enkelt perfekt.

-"Vad är perfekt?" Hörde jag en mycket väl bekant röst fråga bakom mig, sekunden därefter så känner jag två händer placeras om min midja. Pirret som sprids genom hela kroppen avslöjar direkt vem det är.
-"Hemligt" Svarar jag med ett litet flin samtidigt som jag vänder mig mot Jake så vi står ansikte mot ansikte.
-"Vad kan vara så hemligt att du inte kan berätta för din kille?" Frågar han utmanande och närmar sig mitt ansikte.
-"Ingenting egentligen men jag gillar när du blir provocerad" Flinar jag. En lekfull glimt synas i hans bruna ögon och han närmar sitt ansikte yttligare så våra näsor lätt nuddar varandra.
-"Luna Ackermann, nu berättar du för mig." Hans varma andedräkt puffar mot mina läppar och jag får stå emot viljan att trycka dom mot hans.

-"Kan jag höra ett snälla?" Viskar jag tillbaka och höjer ena ögonbrynet.
-"Snälla söta du, kan du berätta vad som är så perfekt?" Suckar han fram, frustrerad över att jag inte berättar. Men jag kan se att det rycker i mungiporna på honom när han säger det.
-"Din överraskning" Avslöjar jag. Han spricker upp i ett leende, antagligen för mitt svar. Just då harklar sig någon bakom mig och jag hoppar snabbt bakåt. Bakom mig står fortfarande Jade, Emma och Lukas med höjda ögonbryn mot oss. Jag hade helt glömt bort dom. Jag vänder mig mot Jake igen men till min överraskning så står han bara där och flinar stolt.

-"Nej men är det inte dom lyckliga turturduvorna." Hör jag då en hög röst ropa. Jag kollar över Jakes axel och där kommer ingen annan än Adam och resten av gänget. Mitt ansikte hettas upp och jag kollar ner i marken. Jake, som verkar helt oberörd, möter dom och lämnar mig här med dom andra tre som fortfarande kollar på mig.

-"Vad glor ni på?" Får jag leendes fram.
-"Jag är bara så glad att du är lycklig. Jag har aldrig sätt dig såhär förr" Ler Emma och går fram till mig och ger mig en kram, som jag blir tvungen att besvara.
-"Inte jag heller" Viskar jag mot hennes blonda hår som kittlar mig lätt i ansiktet.

------------

Musiken dunkar i mina öron och jag nynnar tyst med samtidigt som min hand glider över det vita pappersarket. Jag har nog hållt på med denna skissen i någon timme nu och det börjar visa resultat, bara små finputsningar återstår men sen är den redo att läggas i lådan med resten av skisserna som jag har gjort under de närmaste åren. Plötsligt överröstar ett pling musiken och mobilen bredvid mig lyser upp. Jag spricker direkt upp i ett leende när jag ser att det är Jake som har smsat mig.

Jake<3, 16.53

Ses ikväll?? <3

Jag, 16.54

Kan inte, träning :( <33

Jake, 16.54

De var ett tag sen??!

Jag, 16.56

Jag veeeet, har saknat det så sjukt mycket. Vår tränare har ju varit på någon semester, så träningarna har varit inställda.

Jake, 16.57

Aja, du får ha det så kul älskling. <33

Jag, 16.57

Tack det ska jag!!<3

Sakta la jag tillbaka mobilen på skrivbordet igen. Älskling. Han hade kallat mig älskling. Hela min kropp fylls av ett välkänt pirr som bara Jake kan få mig att känna. Min koncentration har helt försvunnit så jag lägger teckningen, som ska föreställa en vacker varg, åt sidan och samlar ihop blyertspennorna som jag har använt mig av. Ritandet har alltid varit ett sätt att hålla mig själv i balans. De, och fotbollen. Det har varit ett sätt att uttrycka mina känslor. Jag har aldrig riktigt varit någon som pratar om mina tankar och känslor. Istället uttrycker jag dom i mina teckningar och skisser. Andra skulle nog tycka det är löjligt. Rita är för småbarn, ellerhur? Det är bara Emma som egentligen vet att jag kan rita, men inte att jag håller på med det ofta. Min familj har ingen aning, jag antar att det alltid har varit min egen sak som jag har hållt för mig själv. Fast sen vet ju Jake det också efter att han råkade se en skiss jag hade gjort på honom, så jag antar att han också vet min dolda "talang", som Emma en gång hade kallat det.

Jag reser mig upp från den mjuka kontorsstol och styr mina steg till garderoben där jag tar fram de välkända fotbollskläderna. Jag längtar tills jag kommer ut på fotbollsplanen igen. Det är inte jätte lång tid tills matchen mot distriktmästarna är och jag måste vara redo. Min framtid hänger på den där matchen. Men jag kommer klara det. Jag måste klara det.

-------------------

Tjeeeenaaaa!! De var ett tag sen, känns det som iallafall. Jag vet att jag är riktigt seg på att uppdatera, men jag tror att det kommer blir bättre nu framöver faktist. Jag har fått några idéer och så till berättelsen nu, så har fått tillbaka lite motivation. Hehe

Men hönni?? Just let us talk about 1k visningar(?????!!?!!!!?!!!!) Asså det är helt sjukt!! Tack så hemskt mycket ni som läser, verkligen!! Kanske ses som lite för vissa men för mig är det verkligen en stor sak!!! Jag är sjukt tacksam!!

Byeeeeeee!!! (Tack ännu en gång<333)