Varför just jag?

<31> "Du måste sjunga på min begravning"

-"JAKE SLUTA" Skriker jag mellan skrattanfallen. Hans tyngd trycker ner mig i sängen samtidigt som hans fingrar kittlar min mage.

-"Aj, mitt knä" Utbrister jag plötsligt. Han slutar direkt och kollar oroligt på mig.

-"Förlåt älskling, de var inte meningen, ja-" Ber han om ursäkt tills mitt skratt avbryter honom och han kollar konstigt på mig.

-"Förlåt, jag visste inte hur jag skulle få dig att sluta" Får jag fram och försöker att hålla skrattet inne.

-"Är du seriös?" Frågar han med höjda ögonbryn innan han kliver av mig. Blev han på riktigt sur?

-"Vad?" Frågar jag oförstående. Han vänder sig mot mig på stället som han står på.

-"Förstår du inte hur rädd jag är att skada dig nu med ditt knä? Det värsta jag kan tänka mig är ifall jag gjorde det hela värre, och då är det inte jätte kul när du skojar om de" Svarar han allvarligt. En våg av skuldkänslor sköljer över mig och jag reser mig upp för att greppar tag i en krycka och hoppa fram till honom. Han kollar genast bort mot fönstret och vägrar möta min blick. Min hand placerar jag på hans bröstkorg.

-"Jake, förlåt, jag visste inte att du tänkte så" Säger jag men han spänner bara käkarna och fortsätter titta ut. Min hand söker sig istället till hans nacke där den börjar pilla med nackhåret.

-"Okejdå, då kan jag gå och leka med Freddie istället" Säger jag och avlägsnar min hand för att börja hoppa mot dörren.

1.... 2....3

En suck hörs bakom mig. Trodde väll de...

-"Du känner mig för väl" Hör jag hans mörka röst sucka bakom mig och inom några sekunder har två starka armar svepts om min midja bakifrån. Hans läppar snuddar mitt öra.

-"Jag är ledsen" Viskar han samtidigt som greppet om mig hårdnar. Jag vänder mig om så våra ögon möts.

-"Nej, du har inget att be om ursäkt för." Ler jag.

-"Jag älskar dig" Säger han kollandes på mig.

-"Och jag älskar dig" Svarar jag och kysser honom.

-"Så, vad ska vi göra nu?" Frågar jag efter och tittar mig runt. Hans rum består inte av så mycket saker att göra. Min blick söker sig till ena hörnet och synar en gitarr. Varför har jag inte sett den förr?

-"En gitarr?" Utbrister jag och lämnar hans grepp för att hoppa fram till den.

Ännu en suck hörs bakom mig, vilket jag bara struntar i. Jag greppar tag om den ljusbruna halsen och lyfter upp gitarren.

-"Kan du spela?" Frågar jag vänt mot Jake.

-"Lite" Erkänner han och går emot mig. Jag räcker honom den.

-"Kan man kanske få höra lite?" Frågar jag oskyldigt.

-"Visst" Suckar han och går bort till sängen där han sätter sig ner. Direkt börjar hans händer pilla på stämskruvarna och stämma av gitarren. Han slänger en blick på mig innan hans blick slås ner till strängarna igen där hans hand greppar tag om halsen, och hans andra hand börjar slå mot strängarna. Av ljudet skapas en mycket välkänd låt och jag blir chockad. Utan förvarning börjar han sjunga lite tyst, men blir starkare och starkare desto längre in i låten han kommer. Han kan sjunga och spela?!  Varför har han aldrig sagt något? Hans röst är len som sammet samtidigt som hans mun skapar ord som stämmer in i låten. Han slukas upp i en helt annan värld. Jag har aldrig sett honom sådan. Alldeles för tidigt är låten färdig och han kollar generat ner på gitarren medan jag står som en idiot med hakan nere i golvet.