Varför just jag?

<21> "Kanske dags att berätta"

Lunas perspektiv
Inget har varit detsamma sen Jake fick reda om SMS:n. Hela veckan har han frågat om jag har fått fler, vilket jag har, och varit onödigt överbeskyddande. Det är fortfarande bara han som vet om det, jag vågar inte berätta för Emma och Jade, eller någon annan för den delen. Jake vill att jag ska gå till polisen med det, eller iallafall berätta för en vuxen men jag fortsätter att försöka övertala honom om att det snart kommer sluta och att personen inte kan hålla på för alltid. Men SMS:n bara rullar in och jag känner mig värre till mods för varje sms jag får. Men jag är inte ensam längre, jag har Jake som jag kan prata med. Han vet hur jag känner och han fortsätter att försöka övertala mig med att personen har fel. Jag vill tro han.. Men det är svårt när man blir påmind varje dag hur kass man är. Han tycker även att jag ska blockera personen, men jag känner att personen får vad den vill då. Trots att jag inte har svarat på ett enda sms, så väntar personen bara på att jag ska ge ett minsta tecken på att detta påverkar mig. Vilket jag inte vill, för då har personen vunnit. Så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har dessutom ingen aning vem denna personen är eller vad den egentligen har emot mig. Det enda jag vet är att personen antagligen går i vår skola, eftersom den brukar skicka dagliga påminnelse om hur ful jag är just den dagen eller någon elak kommentar på mina kläder.
Snart orkar jag inte mer. Jag vill bara att eländet ska ta slut..

Jag häver mig motvilligt upp ur min säng med en hög suck när jag hör hur Lilja och Elin springer och skriker utanför mitt rum. Jag klampar mig bort till dörren och öppnar den med ett ryck.

-"Kan ni snälla hålla käften" Halvskirker jag och får syn på de två flickorna stå och kolla förskräckt på mig. Elin vänder sig direkt om och springer ner för trappan.

-"Paaaappaa, Luna sa åt oss att hålla käften" Skriker hon. Jag blickar snabbt ner på den lilla femåringen som ser ut att brista ut i gråt vilken sekund som helst.

-"Förlåt Lilja, kom" Säger jag så mjukt som möjligt och bär upp henne i min famn. Med det rufsiga blonda håret, som hon har ärvt från mamma, och det söta lilla oskyldiga ansiktet så får jag direkt dåligt samvete.

-"Ska vi leka med dockor sen?" Frågar jag henne glatt, i ett försök att muntra upp henne. Hela hon skiner upp och nickar ivrigt.

-"Jag hämtar dockorna" Säger hon exalterat och försöker komma från min famn. Lydigt så släpper jag ner henne.

-"LUNAA" Hör jag pappas röst ropa nerifrån. Jag suckar frustrerat. Varför var Elin tvungen att berätta?! Det är ju som att jag har gjort något olagligt precis?! Med tunga steg så tar jag mig neråt sakta, förberedandes på den kända utskällningen som jag alltid får. "Du ska vara ett gott föredöme" "Du kan inte säga eller göra sådana saker i mina systrars närvaro" "blablabla". Helt ärligt så brukar jag sluta lyssna.

Där, i köket, så står han med korsade armar och kollar på mig med en sträng blick. Bredvid honom så står den lilla förrädaren. Det är liksom inte första gången jag hamnar i trubbel bara för hon skvallrar. Men det har kanske med elva-årsåldern att göra, vad vet jag?

-"Vad har jag sagt om att säga sådana saker i dina systrars närhet?"

-"Att jag inte ska göra de" Svarar jag med en suck.

Han ska just säga något när de plingar på dörren. Jag vänder blicken mot pappa och Elin, och innan dom har hunnit reagera så är jag påväg mot dörren. Vad gör man inte för att slippa en utskällning?! Jag tar tag i handtaget och öppnar dörren. Personen utanför får paniken växa.

-"Vad gör du här?!" Väser jag till Jake. Om pappa får syn på honom så kommer han flippa.

-"Luna, vem var det?" Ropar pappa från köket.

-"Ingen" Svarar jag snabbt. Men ger mig själv en mental facepalm direkt. "Ingen", såklart att det är någon. Jag slänger en blick på Jake som ska säga något när han avbryts.

-"Vem är den här killen?"

Fuck

Jag vänder mig om och ser pappa stå med, fortfarande, armarna i kors över bröstet med en ännu strängare blick. Jag kollar mot Jake igen, som fortfarande inte har sagt något, med en bedjande blick. Om han nu har kommit får han ta och förklara sig själv. Men när han inte verkar ha några planer på att säga något så får jag väll ta till orda.

-"Han är en klasskompis" Svarar jag med en axelryckning mot pappa men Jake bakom mig harklar sig och när jag kollar på honom så ger han mig en blick som jag vet exakt ska betyda. "Det kanske är dags att berätta nu". Och han har nog rätt. Jag suckar och fortsätter försiktigt.

-"Oooch typ min pojkvän.. typ"

Pappas reaktion är oklar. Det enda han gör är att kolla fram och tillbaka mellan mig och Jake med höjda ögonbryn.

-"Din pojkvän??" Frågar han, antagligen för att ta reda på att han har hört rätt. Jag kollar mot Jake och vi båda nickar.

Då tar Jake ett steg fram.

-"Jag ville komma och presentera mig personligen Mr. Ackermann. Jag är Jake" Säger han med en, förvånat, myndig röst och räcker fram handen mot pappa. Han tar emot handen och skakar den avvaktande med en spänd blick på Jake.

-"Trevligt" Säger bara pappa tillbaka. När dom har släppt varandras händer så lägger sig en pinsam tystnad över oss. Vi alla bara tittar på varandra tills jag får nog.

-"Så det är okej för dig?" Frågar jag vänd mot pappa.

-"Jag kan ju inte hindra dig" Svarar han med en axelryckning. Men vänder sig mot Jake med ett allvarligt ansiktsuttryck.

-"Men om du sårar min lilla dotter så kan du vara säker på att du kommer ångr-"

-"JA, tack pappa" Avbryter jag innan han har hunnit komma för långt. Jag ger honom en blick som tyder på att han ska gå in igen, vilket han verkar hajja för han ger Jake en sista nick innan han vänder sig om och går tillbaks till köket igen. En lättad suck slinker ur mig och jag vänder mig mot Jake som fortfarande står på samma ställe. Jag stänger dörren bakom mig så vi blir ensamma. Oktoberskylan sveper sig över mina bara armar och lämnar efter sig gåshud, kanske skulle jag tagit en jacka..

-"Varför kom du?" Frågar jag istället och puttar bort mina tankar.

-"För jag ville se dig" Svarar han enkel, men jag anar ett litet flin som leker på hans läppar. Då slår tanken mig.

-"Du planerade detta?! Att han skulle få reda på det" Anklagar jag han, men med ett leende.

-"Kanske.... Men det gick ju bra" Svarar han med ett busigt leende.

-"Sant, det var nog dags ändå, det började bli lite jobbigt att alltid behöva smyga runt" Erkänner jag.

Hans leende ansikte byts plötsligt ut mot ett allvarligt.

-"Har du fått fler sms?"

-"Det kan du svaret på själv. Klart jag har." Svarar jag med en suck.

-"Okej, nu ska vi inte prata om det, de var inte därför jag kom hit." Säger han uppmuntrande.

-"Tack" Säger jag bara och omfamnar han i en oväntad kram.

Han skrattar till och lägger sin armar runt mig.

-"För vad?" Frågar han med en tyst röst intill mitt öra, vilket får mig att rysa av behag.

-"Allt"