Varför just jag?

<29> "Oerfaren oskuld"

Det är torsdag. Alltså 3 dagar sedan det hände. Jag fick åka hem samma dag som jag vaknade och har för det mesta bara legat hemma i sängen hela dagarna. Jag har inte gråtit något mer, det räckte med att föremjuka mig framför Jake. Men det är svårt att låta bli när man vet att allt man har kämpat för är åt förgäves. Matchen är dessutom i helgen, och jag kan inte ens stå upp utan kryckor. Vem vet när jag kommer kunna spela fotboll igen? Om ett halv år? Ett år? Fem år? Om jag ens kommer kunna göra det igen.. Doktorn säger att det kommer ta sin tid men att jag kommer kunna spela igen, men man vet aldrig.. Men iallafall, pappa tvingar mig att gå tillbaka till skolan idag. Egentligen vill jag bara ligga hemma och deppa, men pappa tyckte tydligen att de var dags för mig att "ta tag i livet" igen. Och såklart har han egentligen rätt, jag vägrar bara att erkänna det. Men jag vill verkligen inte möta alla igen. Jag har pratat lätt med Emma och Jade, som såklart undrade vad som hade hänt och varför jag stack. Men jag har inte gett dom den verkliga förklaringen. Sen har Jake varit på snabba besök men pappa tillåter inte honom att stanna särskilt länge. Jag har inte berättat för honom heller, jag har bara sagt att jag inte vill prata om de, vilket han respekterar. Men till sist, men inte minst, vill jag inte stöta på Melanie. Det är i stort sett hennes fel att allt det här hände.

Sakta reser jag mig upp ur min mjuka säng och slänger försiktigt benen över sängkanten. Kryckorna väntar på mig lutade mot väggen. Jag tar tag i dom och reser mig sakta upp. Jag har inte sovit många timmar inatt, smärtan är outhärdlig nu när jag har börjat dra ner på smärtlindringen. Jag hoppar fram till garderoben på en fot och kollar in. Min hand räcker sig till en mörkblå hoodie och ett par Adidas byxor. Tajta jeans känns inte jätte lockande i nuläget. En svart Bh tar jag på mig för att sedan dra över hoodien över huvudet. Sen är det jobbiga kvar.

-"EEELINN" Skriker jag för full hals. Inom några sekunder öppnar dörren raskt och en mörkhårig liten tjej dyker upp i dörröppningen.

-"Vad?" Frågar hon förvirrat.

-"Du måste hjälpa mig med att ta på mig byxorna" Svarar jag som att det vore världens vanligaste grej. Jag hoppar bort till sängen igen och sätter mig ner, fortfarande i bara trosor, och byxorna hållandes i handen. Elin himlar med ögonen mot mig men kommer in. Jag räcker henne byxorna och hon sätter sig ner på huk. Varsamt så krånglar hon på mig byxorna medan jag drar efter andan när hon närmar sig knät. Det stora problemet är att jag inte kan böja knät, och som det stela kylskåpet jag är, så kan jag därför inte ta på min byxorna själv. Hur pinsamt det än är...

--------

-"Nämen tjeeena kryckan" Utbrister Adam glatt över korridoren när han får syn på mig. Dom få blickar som inte redan låg på mig vänds nu mot mitt håll och jag slänger ner blicken i marken så luggen tippar över ögat. Det är inte förrens jag är framme hos killgänget som jag vågar lyfta blicken igen. Allas blickar ligger på mig. Adam bara ler.

-"Du kan inte skrika sådär" Fnyser jag åt honom.

-"Förlåt mig, men det var ett tag sen. Dessutom så har Jake gått oss på nerverna nu när du inte har varit här" Flinar han.

-"Ursäkta mig?" Hör jag en röst bakom mig säga. Nästa sekund dyker Jake upp och lägger en beskyddande arm över mina axlar. Mina händer håller fortfarande ett stadigt grepp om kryckorna.

-"Mannen, du kan inte förneka det" Svarar Adam bara. Vilket Jake bara skakar, skrattandes, huvudet åt.

-"Kom nu, vi börjar" Avbryter jag och armbågar Jake lätt i magen samtidigt som jag försöker dölja leendet som vill smyga sig fram.

-"Visst" Svarar han med en suck och avlägsnar armen runt mina axlar. Vi går, eller rättar sagt han går och jag hoppar, till mitt skåp och tar fram matteböckerna. Som den gentleman han är, så tar såklart Jake dom och vi ska just vända oss om när jag hör en gäl, hemsk röst som jag bara skulle vilja tysta med en krycka i huvudet.