Varför just jag?

<48> "Vill du gå på balen med mig?"

-"JAG ÄR HEMMA" Ropar jag ut i det stora huset. Det tar inte många sekunder innan både mamma och pappa visar sig i öppningen till köket. Jag kollar förvirrat på dom.

-"Mamma vad gör du här? Och ska ni inte vara på jobbet?"

-"Det var ett tag sen vi slutade gumman. Och jag lämnade Lilja och Elin, det är pappavecka om du minns. Dessutom har jag varit så orolig för dig." Säger hon och går fram till mig för att omfamna mig i en kram. Osäkert lägger jag armarna runt hennes kropp.

-"Det är lugnt mamma, inget allvarligt hände"

-"Inget allvarligt?!" Utbrister hon och drar sig ur kramen och håller mig på armlängds avstånd. "Först får vi ett samtal från sjuksköterskan om att du har slagit i huvudet och måste till sjukhuset, sen får vi reda på att du har fått hjärnskakning. Och som om jag inte var tillräckligt orolig så kommer du inte hem på flera timmar, och svarar dessutom inte på din mobil!!"

-"Min mobil dog" Svarar jag bara ryckandes på axlarna. "Och huvudet är lugnt, dom sydde bara och sa till mig att ta det lugnt" Mamma suckar och kollar på mig med skakandes huvud.

-"Vi har ändå varit oroliga Luna"

-"Ja det kan man lätt säga, var du med någon kille?" Lägger pappa sig i och kliver mot oss med korsade armar. Jag himlar med ögonen.

-"Vad tror du?"

-"Man vet aldrig med dig längre" Svarar han torrt.

-"Men vad är ditt problem? Vad hade det spelat för någon roll om jag var med en kille? Jag får göra vad jag vill. Och du vet att jag och Jake är osams. Men ja pappa, jag var med Jake. Och vet du vad? Det är för alltid slut mellan oss" Skriker jag och springer upp för trappan med klampande steg. Jag slänger igen dörren till mitt rum och slänger mig på sängen. Det är då jag låter tårarna falla. En svag knackning hörs från dörren.

-"LÅT MIG VA" Skriker jag åt personen på andra sidan dörren. Men såklart hör jag hur dörren öppnas. Är det ingen i denna familjen som respekterar stängda dörrar?

-"Luna gumman" Hör jag mammas mjuka stämma. "Vad har hänt?"

-"Jag vill inte prata om det" Svarar jag med ansiktet fortfarande ner i kudden. Jag känner hur madrassen under mig sjunker ner.

-"Är det Jake?" Frågar hon och lägger en försiktig hand på min axel. Jag tittar upp på henne och suckar.

-"Vad tror du?"

-"Vad har han nu gjort?" Frågar hon medlidande. Jag tvekar en sekund innan jag svarar.

-"Han vill bli tillsammans igen.." Svarar jag tyst. Hon höjer sina ögonbryn.

-"Verkligen? Men det är väl bra nyheter?" Frågar hon förvirrat.

-"Nej mamma, det är de verkligen inte. Vi har sårat varandra för mycket, inget kommer någonsin kunna bli som förr"

-"Men är det verkligen så du vill ha det då? Så som det var förr?" Frågar hon och lägger huvudet på sne. Vill jag ha det som förr?

-"Jag var åtminstone lycklig" Suckar jag.

-"Det finns många sätt att vara lycklig på vet du, inte bara ett. Jag vågar tro att allt händer av en anledning, och det som är meningen att hända, alltid hittar sin väg." Säger hon mjukt och stryker sin hand över mitt hår.

-"Så du säger att detta hände av en aledning, att han och jag gjorde slut?" Frågar jag med ihopklämda ögonbryn. Hon rycker på axlarna.

-"Kan vara så, och om det är meningen att ni två ska vara tillsammans, så kommer ni hitta er väg" Svarar hon med ett litet leende.