Varför just jag?

EPILOG

-"Jaja, puss, vi ses på torsdag på caféet.... Jaja, aa.. hejdå" Jag lägger snabbt på med Emma och drar på mig den efterlängtade vanten. Hon har fixat någon träff med henne, mig och Jade. De va ett tag sedan. Jag ler åt tanken att äntligen få träffa dom igen.
För er som undrar, jag klarade mig igenom gymnasiet och tog studenten utan några större bekymmer. Och den tiden jag fick över satsade jag allt på fotbollen, som jag återhämtade mig till sakta men säkert.

Jag kollar ut över den stora parken. Den vita, glänsande snön har lagt sig som ett vackert lager över den hårda marken. Stora snöflingor faller från den klara skyn. Åh, vad jag älskar vintern.

-"Titta mamma" Den brunhåriga lilla tjejen kommer springandes mot mig. Jag sätter mig ner på huk och tar emot henne när hon kommer springandes in i min famn. Hon sträcker fram sin nakna hand där en stor snöflinga ligger halvsmält. "Titta va fiin" Piper hon glatt.

-"Den är jättevacker älskling" Ler jag varmt mot henne. Hon skiner upp i ett stort leende. "Men vart är vanten?" Frågar jag med ett höjt ögonbryn. Hon fnittrar till.

-"Bella hämtar" Svarar hon och springer iväg till den lilla rutschkanan. Jag reser mig upp och rättar till min mörkblåa mössa som är placerat på mitt huvud och döljer lite av mitt axellånga hår. Jag kollar lyckligt mot Bellas håll, min vackra dotter, som springer runt och leker på lekplatsen. Hennes bruna hår har hon ärvt av sin pappa, och för varje dag som går påminner hon bara mer och mer av honom. Plötsligt hör jag ett ljust skrik och jag söker hysteriskt med blicken efter Bella, men jag ser inte henne någonstans.

-"BELLA" Ropar jag högt samtidigt som jag springer fram till rutschkanan och hittar henne mitt på den snötäckta gräsplätten.

-"Miiiin" Skriker hon och drar åt sig en av spadarna som man kan hitta här på lekplatsen.

-"Neej, miiin" Skriker det andra barnet på andra sidan spaden. En blond liten kille.

-"SIMON" Hör jag en vuxens röst ropa. Från andra hållet kommer en man i svart kappa springandes.

-"Bella släpp" Hinner jag säga innan både jag och mannen är framme till de små barnen. Bella kollar på mig med putande underläpp, men hon lyder och jag kollar upp på mannen som har greppat tag om pojken. Min syn får mig att tappa andan. De blonda slingorna letar sig under mössan som är placerad på hans huvud. Ett par blonda slingor jag mycket väl känner igen.

-"Adrian?" Frågar jag chockat. Mannen blickar upp på mig och spärrar upp ögonen.

-"Luna?" Frågar han mållöst. Ja, det är helt klart Adrian. Hans blåa ögon, skarpa ansiktsdrag, rösten.

-"Ja" Skrattar jag fram och lyfter upp Bella. Han gör detsamma med sin, antagligen, son.

-"Det var längesedan" Ler han med ett smått skratt.

-"Verkligen, hur är det?" Svarar jag, fortfarande chockad över att träffa på honom efter alla dessa år.

-"Jo, det är bara bra. Själv då?" Svarar han och rättar till sitt grepp om pojken.

-"Jo de är bra tack" Ler jag. Han nickar med ett leende.

-"Mamma.." Hör jag då en tyst liten röst. Jag tittar ner på Bella som kollar på mig med stora ögon. "Vjem e de?" Jag ler ner mot henne.

-"En gammal kompis, älskling" Hon ser mot Adrian.

-"Hej" Säger hon blygt. Adrian skiner upp i ett stort leende.

-"Hej på dig."

-"Vill han leka?" Frågar hon pekandes meden av sina nu vanttäckta fingrar mot den lilla pojken i Adrians famn.