Varför just jag?

<43> "Glömma honom"

Jullovet är över och ångesten ökar. Jag har mer eller mindre suttit inlåst i mitt rum under dessa veckorna. Emma har kommit på besök ett par gånger, men jag är inte särskilt rolig att vara med just nu. Jag har suttit i min fåtölj, tittat ut genom fönstret med tomma ögon och kollat på när snöflingor faller i marken, en efter en. Det har blivit som en hobby för mig. Men över det, så har jag hälsat på min mamma, sagt godjul, och firat jul med släkten. Jag klistrat på ett leende, dom skakar hand, kramat mig, påpekar hur stor och vuxen jag har blivit. Men jag känner mig inte vuxen, inte det minsta. Jake har inte lämnat mina tankar, inte en enda gång. Trots det, har jag nog lämnat hans. Jag vet vad jag sa, att han aldrig skulle prata med mig igen, men tanken lämnar mig aldrig, att om han verkligen hade ångrat sig och velat att det skulle vara oss, så skulle han väll stoppat mig? Försökt ta kontakt med mig? Istället så försvinner han sakta men säkert från mitt liv. Jag har inte hört ett knyst från honom, inte sett honom en enda gång.
Nätterna är värst. Det är då mörkret omringar mig och påminner mig om att ingen är där hos mig. Ensamheten har tagit över hans plats. Men minnena är kvar, främst i drömmarna. Det är inte ovanligt att jag vaknar om nätterna, av mardrömmar om honom. Att han inte längre finns där, att han kanske aldrig kommer göra det. Och varje gång jag vaknar, så är platsen bredvid mig tom. Precis som den alltid är nu för tiden. Men jag har även drömt lyckliga drömmar, som har fått glädjetårar titta fram. Hur jag skulle vakna upp, med en varm överkropp tryckt mot min rygg, en beskyddande arm om min midja, den underbara doften av honom som vilar i luften. Men jag vaknar alltid, i ensamhet.

Jade har skrivit ett par meddelanden till mig, men jag har inte svarat på ett enda av dom. Hon har ringt, men jag har inte svarat där heller. Jag vet inte om det beror på att jag vill vara ensam eller om det är för att jag skäms, skäms över det som Josh utsatte mig för. Men hon har respekterat min isolering, och efter någon vecka så slutade hon höra av sig, med ett sista sms där hon förklarar att hon vet om vad som hände, att hon är ledsen, och att hon lämnat kryckorna till min pappa när hon kikade förbi.

Men nu går jag här, ute på skolgården, bland slaskig snö som är påväg att smälta. Stegen blir allt tyngre desto närmare jag kommer den stora porten som tillhör den tråkig byggnaden. Jag vill inte det här. Jag är inte redo att möta alla igen, jag är inte redo att möta honom.

Byggnaden är full av vimlande elever, vissa glatt kramades om sina vänner, glada över att få se varandra igen. Andra mer dystra, för liksom, skolan har börjat igen, det säger sitt. Jag går min vana väg till mitt skåp utan att stöta på någon jag känner. Väl framme öppnar jag skåpet och suckar högt. Tänk om jag ser honom? Tänk om han ser mig? Vad ska jag göra då? Tänk om jag ser Josh? Jag har inte hört ett knyst från honom sen den gången. Vilket är tur, för om jag hade gjort det så hade jag antagligen dödat honom. Trots allt så är det här stort sett hans fel. Även om jag och Jake inte är helt oskyldiga...

-"Lunaaaaa" Jag vänder mig om av den välbekanta rösten och Emma springer in i min famn. Hennes parfymerade doft tränger sig in i mina näsborrar och jag lägger mina armar runt hennes smala midja.

-"Hej" Ler jag smått. Hon drar ifrån och kollar på mig med sina gröna, klara ögon. Hennes kropp är pryd med en mysig, stickad, vit tröja som sprider åt hennes överkropp perfekt, ett par ljusblåa jeans och bruna boots. Hon ser som vanligt fantastisk ut.

-"Hur är det med dig?" Frågar hon och tar mig tillbaka till verkligheten. Jag suckar och kollar mig runt.

-"Bra, antar jag" Svarar jag ryckandes på axlarna.

-"Jag vet att det här är tufft för dig men jag kommer alltid finnas vid din sida" Säger hon och lägger sin ena arm runt mina axlar. Jag ler tacksamt åt henne och hon ler tillbaka. Hon tar upp sin mobil och spärrar upp ögonen.

-"Meeeen just nu behöver jag gå på min lektion tyvärr" Säger hon och kollar ursäktande på mig.

-"Ja såklart du ska gå Emma, jag överelever nog" Svarar jag med ett leende. Hon nickar och ler innan hon vänder sig om och går härifrån. Jag vänder mig till skåpet igen och tar fram matteboken. Matte, bästa sättet att börja en termin med, ellerhur? Jag styr mina steg till vårt klassrum men stannar till när jag ser en svarthårig, kort tjej utanför dörren. Hon lyfter sin blick och får syn på mig. Hennes blick utsöndrar tvekan och medkänsla. Med försiktiga steg går jag fram till henne.

-"Hej" Säger jag tyst. Men hon står tyst kvar på stället. "Asså jag är ledsen-" Mer hinner jag inte säga innan hon omfamnar mig.

-"Du har inget att säga förlåt för. Med allt du har gått igenom så förstår jag dig. Och jag vill säga att jag verkligen är ledsen över allt som har hänt, du förtjänar inte det minsta av det." Viskar hon mot mitt hår. Jag suckar tyst inombords av lättnad att hon inte är sur på mig.

-"Jo, förlåt mig för att jag har ignorerat dig. Jag hade ingen rätt att göra det." Viskar jag tillbaka. Hon släpper taget om mig och vi ler lätt mot varandra.

-"Som sagt, jag förstår dig. Sååå... hur mår du?" Frågar hon försiktigt.

-"Trots omständigheterna, bra" Svarar jag ryckandes på axlarna. Jag kollar försiktigt på henne. "Du är inte typ sur eller något över det med Josh?" Hon kollar häpet på mig.

-"Nej herregud Luna, klart jag inte är. Han är en stor jävla skitstövel som gjorde allt det mot dig."

-"Ja men liksom, jag vet att du tyckte om honom oc-"

-"Luna" Avbryter hon mig och fångar ögonkontakt med mig. "Om jag hade kunnat så hade jag sparkat in bollarna på honom. Det han gjorde är oförlåtligt och du är helt oskyldig"

-"Tack Jade" Ler jag tacksamt. Men leendet slocknar lika snabbt som det kom. För långt nere i korridoren, gåendes mot oss, så kommer han, och inte ensam heller. Utan med en grupp killar runt sig, och under sin ena arm, vid sin sida, en svarthårig tjej.

Va?

-"Vad är de-" Börjar Jade fråga men avbryter sig själv när hennes blick når gruppen. "Melanie?" Frågar hon förvirrat. Jag nickar försiktigt som svar. Såklart har inte Jade fått reda på allt, särskilt inte det med Melanie. Greppet om mina mattegrejer hårdnar och jag tittar ner i marken, i önskan att kunna sjunka ner genom golvet och försvinna för alltid. Fotstegen kommer närmare och närmare, och jag kan inte undgå att kika upp. Japp, jag såg rätt. För där står han, Jake, och hans grupp med killar, Adam, Isac, Oskar och alla... Men främst med Melanie skrattandes i sin famn. Adams glada ansikte slocknar direkt när hans ögon når mina. Det lilla räckte för att få tyst på hela gruppen. Allas ögon hamnar på mig och jag vänder mig snabbt om.

-"Kan vi gå in?" Frågar jag tyst Jade, som nickar förståendes. Vi kliver in i det lilla klassrummet, och går ner för att sätta oss längst bak. Mitt hjärta rusar och min hjärna snurrar. Han är alltså tillsammans med Melanie.. Melanie av alla människor. Mina ögon börjar automatiskt vattnas av tanken. Han har glömt mig. Han har verkligen glömt mig.. Jag tittar upp och in kommer han, killen som har fuckat upp mitt liv. Hans ansikte är sammanbitet och slänger inte ens en blick på mig. Mitt hjärta gör ont, så himla ont. Jake har glömt mig. Och jag behöver glömma honom.

Från och med nu, så är Jake inte längre en del av mitt liv.

___________

Heeeeeeej vänner!!!!!

Jag är ledsen över seg uppdatering och kort kapitel, men har sjuuukt mycket i skolan just nu.

Ni ska veta att jag verkligen uppskattar varenda liten människa där ute som tar sig tid att läsa denna boken, tack!!

Ni får ha det bäst!! Kram