Varför just jag?

<20> "Hur kan någon göra så mot henne?"

Jakes perspektiv

Grabbarna runt bordet snackar om någon fotbollsmatch som var igår men min hjärna verkar inte vilja hänga med. Allt jag kan tänka på är Luna. Hon har naglat sig fast i mitt huvud och verkar inte vilja försvinna.

-"-ellerhur, Jake?"

Jag kollar åt höger där Adam sitter med höjda ögonbryn mot mig och väntar på ett svar.

-"Huh?" Är det ända jag kan få fram. Jag hör hur resten av killarna skrattar åt min förvirring men jag fokuserar mig bara på Adam.

-"Vad var det det som fyller ditt lilla huvud nu då?" Frågar Adam mig istället och rufsar till mitt hår med sin hand.
Jag suckar högt och ska just svara när mitt svar kommer in i matsalen. Hennes långa mörkblonda hår hänger ruffsigt ner längs ryggen och hennes kropp är prydd i ett par ljusblåa jeans och en grå hoodie. Synen av henne får mig att direkt spricka upp i ett leende. Hon är något helt speciellt.

-"Ahaaa, tror jag förstår nu" Avbryter Adam mina tankar och flinar mot Lunas håll.

När hon kommer fram till vårt bord med Jade hack i hälarna så ler hon blygt mot mig och ett pirr sprids genom hela kroppen. Tänk vad ett litet leende kan få mig att känna.

-"Hej" Hälsar hon tyst när hon sätter sig bredvid mig och med Jade mittemot sig. Hon är så söt när hon är blyg..

-"Hej" Svarar jag och lutar mig mot henne och lämnar en lätt kyss på hennes kind. Jag anar direkt en rosa nyans sprida sig på hennes kinder, vilket får mig att småskratta.

-"Bra att du är här, du får honom. Han är omöjlig." Utbrister Adam vänd mot Luna. Hon börjar flina och vänder sig mot mig.

-"Vad har du nu gjort?"

-"Ingenting" Försvarar jag mig själv och höjer mina händer i försvar.

-"Det är omöjligt att få kontakt med honom. Det ända han gör är att dagdrömma om dig hela tiden." Svarar Adam istället och jag hör hur resten av killarna runt bordet börjar skratta.

Jag himlar bara med ögonen som svar och ser i ögonvrån hur Luna rodnar ännu en gång och kollar ner i sin tallrik som innehåller lite spagetti och köttfärsås. Killarna börjar babbla på igen och jag sitter och betraktar Luna som pratar med Jade om vårt kemiarbete. Mitt under samtalet så plingar Lunas silvriga iPhone till bredvid hennes tallrik och hon vänder direkt blicken dit. Jag hinner endast se att det var sms innan hon tar upp den snabbt. Hennes ansiktsuttryck ändras direkt, och det ser ut som att hon kämpar emot tårar som hotar med att tippa över. Vem det än var så kan det inte varit bra..

-"Vem var det?" Frågar jag oroligt. Hennes ansikte vänds mot mig och ett litet leende klistras på hennes läppar. Men det är inte svårt att se hur hon kämpar för att hålla uppe det.

-"Ingen särskild" Svarar hon med en axelryckning och sedan vänder sig mot Jade som inte verkar se vad som pågår. Men jag vet att hon ljuger, det märks på långa håll. Hon lägger ner mobilen igen och återupptar samtalet som att inget har hänt. Jag iakttar varje liten rörelse som hon gör. Pillar sig nervöst i håret, petar i maten med gaffeln otåligt, verkar inte riktigt lyssna på Jade längre. Någor påverkar henne, och jag slår vad om att det är sms:et. Plötsligt så reser hon på sig och tar sin tallrik.