Varför just jag?

<45> "Ta honom ifrån mig"

Min hand glider graciöst över det vita pappret samtidigt som jag nynnar på en viss låt som spelas i hörlurarna. Aldrig känner jag mig så lugn som jag gör när jag skissar. För just nu så försöker jag lugna nerverna efter dagens katastrofala träning. Det gick helt åt skogen. Allt började bra när jag värmde upp och joggade, men det var när jag började passa som knät klickade till och en oerhörd smärta tog plats i knät. Jag suckar för mig själv. Doktorn och sjukgymnasten sa att det var för tidigt men jag lyssnade inte. Dock är det inte lika illa som förra gången. Jag klarar av att gå utan kryckor, även om jag haltar mig fram igen.
Jag ska just ta upp en annan penna när ett pling överröstar musiken och min mobil vibrerar. Jag lyfter mobilen och ser ett sms.

0767 9435**, 21.12

Hej!! Det är Adrian, Emma gav mig ditt nummer. Jag undrar bara om du ville hitta på något imorgon? Typ plugga, eller bara hänga?

Eller förlåt, frågade innan idag.. Du behöver förstås inte. :)

Märker nu att jag måste verka framfusig och klängig

Förlåt

Jag ler ner mot skärmen och knappar in ett svar.

Luna, 21.15

Hej!! Hahah nejdå, de låter super!! Bara inte hos mig, du vet familj...

Adrian, 21.16

Toppen, ja de e lugnt haha, hos mig fungerar

Efter skolan?

Luna, 21.18

Låter bra :D

Jag lägger leendes ner mobilen. Kanske Adrian inte är så dum ändå?

———-

-"Tjoo" Jag vänder mig om och ser Adrian komma emot mig. Jag tar ut väskan ur skåpet och låser det.

-"Hej på dig" Svarar jag med ett stort leende. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet när han har kommit fram till mig. Hans blonda hår ligger rufsigt ovanpå huvudet och han bär en svart, vanlig jacka och vanliga, håliga jeans. Ansiktet pryds upp av ett stort leende som når ända upp till de blåa ögonen.

-"Redo att gå?" Frågar han och gestikulerar med sin hand mot utgången.

-"Japp" Svarar jag och vi börjar gå mot utgången. Dock går det inte snabbt. Han märker direkt att något är fel.

-"Vad har hänt med ditt ben?" Frågar han, nästan lite oroligt. Jag tittar ner på mitt jeanstäckta knä.

-"Träningen gick inte så bra igår, om man säger så. Knät pajade igen" Svarar jag med en suck.

-"Ajj, ledsen att höra. Det måste vara tufft att inte kunna spela" Säger han med förståelse och ett tröstande leende.

-"Jo ja, det har varit några tuffa månader" Svarar jag, och han nickar och ler medlidande. Jag lyfter min blick framåt igen. Korridorerna är fulla av elever som förbereder sig för att åka hem, och mitt i klungan av elever känner jag ett par ögon på mig. Jag vänder min blick ditåt och möter Jakes bruna ögon. Han kollar på mig med en svårläst blick. Men jag anar en viss glimt av sårat, men oxå orolighet. Men varför skulle han bry sig? Han har Melanie. Denna gången är det jag som bryter kontakten och vänder mig mot Adrian.

-"Så, vart bor du?" Frågar jag när vi kliver ut ur de stora portarna.

-"Bara cirka fem minuter härifrån, klarar du det med knät?"