Varför just jag?

<24> "Båda har hittat kärleken"

Emmas perspektiv

Jag står gömt bakom ett hörn och kollar mot Lukas som står och pratar med några av hans kompisar. Du kan göra detta Emma!! Va ingen mes nu. Jag tar ett steg ut från mitt gömställe men ångrar mig direkt, men det är redan försent.

-"Emma" Ropar Lukas leendes när han har fått syn på mig. Direkt känns detta som en dålig idé. Han kanske inte ens vill bli tillsammans med mig?
Vad är det för fel på mig?? Jag har aldrig varit såhär med en kille förr?! Jag har alltid varit så självsäker när det gäller killar. Men inte med Lukas, det är något särskilt med honom, som får mig nervös i hans närhet.

Han styr sina steg mot mig med ett stort leende på hans perfekta läppar.

-"Hej, vad händer?" Frågar han glatt när han har kommit fram till mig. Min nervositet tar kål på mig.

-"Va?! Nä inget särskilt" Svarar jag snabbt.

-"Okeeej" Svarar han med höjda ögonbryn.
Det här tar oss ingen vart... Jag tar ett djupt andetag och tar tag i situationen.

-"Vad är vi för något?" Frågar jag rakt ut och kollar in i hans blåa, fina ögon.

-"Vi?" Frågar han förvirrat.

-"Ja du vet, du och jag, jag och du" Svarar jag och gör gester mellan oss. Därefter verkar han förstå.

-"Vad vill du att vi ska va?" Frågar han lite blygt och kliar sig i nacken.

-"Jag vet vad jag vill, men frågan är vad du vill."

Han lyfter sin blick som han har hållt i marken och tittar in i mina gröna ögon. Min kropp fylls av en obeskrivlig värme. Han tar ett steg närmare mig så hans ansikte bara är några centimeter från mitt. Han lyfter sin hand och stryker undan några hårslingor som har fallit över ansiktet.
-"Emma, vill du bli min flickvän?" Frågar han med en tyst, hes röst som skapar rysningar längst ryggraden.
-"Äntligen" Svarar jag endast med ett stort leende placerat på mina läppar. Sen lutar jag mig fram så den lilla biten mellan oss raderas och våra läppar möts i en enkel kyss.
-"Jag tar det som ett ja" Skrattar han när vi har dragit ifrån. Jag nickar långsamt och innan jag har hunnit säga något mer så pressar han sina läppar mot mina i en passionerad kyss.

Lunas perspektiv

Enda sedan lunchen så har jag varit på min vakt efter tjejerna. Jag vill gärna inte stöta på dom igen..

-"HEJ" Jag vänder mig om med ett ryck. Där står en hypad Emma som hoppar upp och ner på stället och med världens största leende på läpparna.

-"Gud kvinna, försöker du ge mig en hjärtattack eller?" Utbrister jag och håller mig för mitt hårt dunkande hjärta.

-"Förlåt, men du hade rätt. Jag gick och letade upp Lukas, sen så frågade jag vad vi egentligen var och sen så frågade han om jag ville bli hans och se-"

-"Okejokejokej, andas Emma." Avbryter jag henne efter att babblat nonstop. Hon tar ett djupt andetag.

-"Tack" Ler hon.

-"Jag är jätte glad för din skull. Du förtjänar att vara lycklig"

Hon ler som svar mot mig drar in mig i en kram.

-"Tack" Säger hon igen.

Jag ler åt henne trots att hon inte kan se det. Jag är så glad att allt är tillbaka som vanligt mellan oss igen.

-"Det är något särskilt med Lukas. Ingen kille har förr har fått mig att känna såhär. Det är som.. som.." Trevar hon efter orden.

-"Som att en svärm fjärilar släpps lös i magen, att en okänd värme sprids genom kroppen, som att världen är perfekt när du är i hans närhet?" Fyller jag i tyst. Hon vänder upp blicken mot mig med ett litet chockat ansiksuttryck.

-"Precis"

-"Det är så jag känner med Jake." Säger jag tyst. Att prata om mina känslor är inget jag brukar göra.

-"Visst är den underbar? Känslan asså" Frågar Emma med ett lätt leende.

-"Den bästa" Svarar jag och drar undan en slinga som har fallit framför ögonen.

-"Jag är så glad över att vi båda äntligen har hittat kärleken." Säger hon glatt.

-"Jag med"

--------

Okänd, 20.32

Har patetiska lilla du krypit till din pojkvän än?

Du vet vad som händer isåfall

Jag stänger ner mobilen och slänger den på sängen.

Varför?

Varför måste det här hända mig? Jag var äntligen lycklig, allt hade äntligen börjat lösa sig i mitt liv. Hon är den enda som hindrar mig från att tycka att nuet är perfekt.

Pappas mörka röst fyller huset när han skriker att det är mat. Suckandes går jag ner till nedervåningen och in i köket. Där sitter redan hela familjen. Jag sätter mig på min vanliga plats bredvid pappa och blickar ut över matbordet. Spagetti och köttbullar. Så typiskt pappa. Han lagar alltid så enkla rätter som möjligt. Det beror både på att han är allmänt lat och en urusel kock.

-"I helgen så ska Elin och Lilja vara hos er mamma och jag ska åka iväg med jobbet, så du kommer bli ensam hemma." Säger pappa en bit in i maten mot mig. Min första tanke hamnar på Jake.

-"Kan jag ha en vän över då?" Frågar jag hoppfullt.

-"Det beror på. Menar du vän eller pojkvän?" Frågar han med ena ögonbrynet höjt. På något sätt så får den meningen mina kinder att hetta, men jag samlar mig snabbt igen.

-"Seriöst pappa?"

-"Du vet reglerna, inga pojkar i huset" Svarar han bara strängt.

-"Jag är faktist 16" Gnäller jag.

-"Och fortfarande ett barn."

-"Me-"

-"Nej"

-"Men-"

-"Nej sa jag!"

-"Kan du sluta avbryta mig?!" Halvskriker jag för att få hans uppmärksamhet. "Jag tänkte inte ha över Jake hit om du trodde det, jag tänkte fråga Emma" Fortsätter jag tystare efter att allas ögon stirrade på mig.

-"Isåfall går det bra" Svarar han glatt och återvänder sin uppmärksamhet mot maten på hans tallrik. Humörsvängningar eller?!

Fast sanningen är att jag ska fråga Jake. Men det pappa inte vet, har han ju ingen skada av, ellerhur?!

-----------------

Heeeeeeej och förlåt för seg uppdatering!! Dessutom ett litet kort kapitel :/