Varför just jag?

<50> "En kväll som jag sent kommer glömma"

-"Ordet oxidation användes ursprungligen för reaktioner vid.." Mitt fokus dras sakta från läraren som står framme och pladdrar på om något helt oviktigt som jag just nu inte orkar bry mig om. Jag är så otroligt trött, vilket kanske inte är helt ovanligt bland dagens ungdomar. Jag kollar åt höger, ut genom fönstret, där man kan se elever stå och njuta ute i solen. Alla är precis lika exalterade inför ikväll som resten av skolan. För idag är dagen, det är fredag, och ikväll är balen. Nervöst? Pirrigt? Ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av kvällen. Det kan bli ett fiasko, eller den bästa kvällen i mitt liv. Ingen vet.
Jag vänder min blick från det smutsiga fönstret och blickar ut över klassrummet. De flesta sitter aktivt och lyssnar, kan bero på att vår klass är den klassiska nördklassen. Men det finns samtidigt folk som sitter med huvudet nervänt och kladdar på pappret framför sig, med tankarna någon helt annanstans. Som till exempel Jake. Kanske borde inte min blick söka sig till honom efter allt som har hänt, men jag kan inte styra det. Med en ljudlös suck vänder jag mig mot fönstret igen. Varför måste allt vara så komplicerat? Varför kan jag inte bara få må bra?

-"Hallå Luna?!" Min blick dras från fönstret och hamnar förvirrat på Jade, sen märker jag att alla i min omgivning har börjat packa ihop.

-"Oj, förlåt" Svarar jag bara snabbt och börjar plocka ihop mina grejer.

-"Nej det är lugnt, men du verkar vara ganska frånvarande idag" Svarar hon med en undrande blick.

-"Nerver antar jag"

-"Inför ikväll?" Frågar hon samtidigt som vi börjar röra oss utåt. Oturligt nog ser jag hur Jake precis har valt att gå ut, och när vi väl kommer fram till dörren och hela klassen tränger sig mot varandra för att komma ut så kan jag känna hans kropp tryckas mot min rygg. Hela jag blir på högspänn. Jag glömmer allt omkring mig, alla tankar som har funnits. Mina andetag fastnar i halsen och jag vågar inte andas ut förrens vi äntligen kommer ut i korridoren. Doften av honom var så naturlig, den är som den alltid har varit, den kändes så rätt. Jag skakar huvudet av bara tanken. Jag måste verkligen sluta upp med det här.

-"Luna?" Frågar Jade förvirrat.

-"Va??" Minnet av vad vi precis pratade om är helt borta.

-"Jag frågade om du var nervös inför ikväll"

-"Jaha, ja typ. Eller vet inte, kanske inte" Svarar jag osäkert när vi gå ner för korridoren.

-"Du kan vara lugn, det kommer gå jätte bra, och vi kommer ha superkul" Svarar hon leendes. Jag nickar.

-"Du har antagligen rätt" Svarar jag, men hör plötsligt en harkling bakom oss. Vi vänder oss om och där bakom, till min förvåning, står ingen mindre än Josh. Jag kollar med rynkade ögonbryn mot honom.

-"Vad vill du?" Frågar Jade bryskt. Han flackar med sin blick osäkert fram och tillbaka mellan mig och Jade. Något har förändrats hos honom. Han verkar inte alls som den killen jag minns honom. Dock har jag inte pratat med honom sen den gången.

-"Jag skulle vilja prata med Luna" Svarar han på Jades fråga. När Jade fortfarande envist står kvar så öppnar han munnen igen. "Ensam..." Hon fnyser.

-"Visst, men om du försöker dig på något så vet jag var du bor" Med det sagt så vänder hon klacken och går sin väg. Jag kollar förvirrat på honom och han suckar.

-"Kolla, jag är ledsen" Säger han osäkert. "Väldigt ledsen" Jag nickar.

-"Det ändrar fortfarande inte att det du gjorde var fel, mycket fel"

-"Jag vet" Svarar han snabbt. "Jag vet verkligen det, jag vet inte vad det var med mig. Jag skulle aldrig gjort något sådant annars. Men... det var en tuff tid för mig, om vi säger så, och jag genom allt detta såg dig som min enda ljusglimt just då. Och jag ville ha dig för det, så mycket. Utan att ens ta hänsyn till att du redan hade pojkvän" Han tar ett djupt andetag. "Jag vet att det inte är någon ursäkt för det jag gjorde. Men jag ville iallafall förklara och be om ursäkt innan jag.. flyttar." Jag kollar förvånat på honom.