Varför just jag?

<51> Vårbalen del 1

Musiken är så pass hög så man kan höra det ända ifrån parkeringen. Med Adrians hand i min och Emma och Lukas fnittrande bakom oss går vi vägen till matsalen, som för kvällen är vår balsal. Vägen ditt är prydd med marchetter vid sidorna och en gång täckt med några få rosenblad.

-"Gud va gulligt" Piper Emma och jag kastar en blick bakåt mot henne, och ser henne le som en idiot. En snygg idiot dock.

-"Väldigt" Hör jag Lukas skratta, ironiskt. Nästa sekund hör jag ett löst slag och Lukas skratta. Jag antar att Emma slog lätt till honom på armen, som hon brukar göra.

Vi kommer fram till ingånegn och kliver in. Kvav och varm luft träffar oss och jag känner redan hur jag får klaustrofobi av alla människor tillsammans med den höga musiken.

-"Detta är.."

-"Fantastiskt?" Gissar Adrian.

-"Jag tänkte mer på skrämmande. Vi är bara 20 minuter sena och folk är redan helt hypade" Skrattar jag.

-"Ja det med" Skrattar Adrian.

-"Nå, vi ska.. gå någon annanstans" Säger Emma och tar tag i Lukas hand och börjar dra iväg honom, samtidigt som han rycker förvirrat på axlarna mot mig. Jag skrattar till och skakar leendes på huvudet. Jag vet inte om hon vill att jag och Adrian ska vara ensamma, eller om hon vill vara ensam med Lukas. Jag tittar upp och får se Adrian redan kolla på mig med en mjuk blick. Jag ler skyggt.

-"Du är verkligen vacker" Säger han tyst, som att han fortafrande är förundrad av mig.

-"Tack, och jag har nog aldrig sätt en stiligare kille i kostym" Men just när jag har avslutat den meningen så kliver han in i entrén och jag inser att jag precis ljög för Adrian. Jake kommer där, snyggare än någonsin, iklädd i en klassisk svart kostym. Han tittar sig omkring, precis som att han leter efter något, eller någon. Och när hans ögon möter mina så är det som att han har hittat allt han har letat efter. Jag paralyseras, som alltid, av dom där bruna fantatsiska ögonen. Det är som att varenda människa runt omkring oss försvinner. För det är bara han och jag.

Jake och jag.

Men jag väcks ur min trans av en hand som lätt skakar min arm. Nästa sekund så kollar jag in i ett par klarblåa ögon som kollar oroligt på mig.

-"Vad är det?" Frågar han och ska just kolla över sin axel. Jag grips av panik.

-"NEJ" Utbrister jag innan han har hunnit kolla bakåt och kollar förvirrat på mig. Jag harklar mig snabbt. "Det var inget särskilt, jag tänkte bara" Ler jag smått och han kollar skeptiskt på mig, men verkar acceptera min bortförklaring. Jag suckar lättat inombords. Om han hade sett att jag stirrade på Jake så vet jag inte vad han hade gjort.

-"Ska jag gå och hämta lite bål?" Frågar han istället.

-"Ja, gärna" Svarar jag och ger ifrån mig ett litet leende. Han nickar och lämnar en snabb kyss på min kind innan han försvinner in i folkmassorna. När han är utan synhåll släpper jag ur mig en suck och lutar mig mot väggen bakom mig med stängda ögon.

Vad händer med mig? Varför beter jag mig såhär? Varför kan jag bara inte vara lycklig med Adrian? Varför tigger varenda cell i min kropp efter Jake? Det är som att allt jag tänker och gör, alltid slutar upp med Jake.

Men ändå talar alla odds emot oss.

Sakta öppnar jag mina ögon igen och inget har förändrats. Musiken är detsamma, människorna dansar vilt fortfarande. Jake är inte i sikte..

-"Bål till den vackra damen" Jag hoppar skrämt till. Bredvid mig har Adrian dykt upp med två glas bål. Han kollar förvånande på mig.

-"Det var inte meningen att skrämma dig"