Varför just jag?

<12> Något särskilt med henne

Jag ligger på rygg i sängen, stirrandes upp mot taket och ler som en idiot. Tänker på händelsen idag. Hur jag hade lämnat Jake där efter att han hade yttrat de 3 orden. Du är fantastisk. Att han berättade att han ville veta som pågår i mitt huvud, som att det betyder något. Och trots att jag berättade vad jag känner, att jag inte förstår varför han lägger ner tid på mig, så stannade han ändå kvar. Han gör mig på sätt och vis glad, och det är roligt eftersom jag knappt känner honom. Jag vet ingenting om honom, men ändå betyder han något för mig. Han verkar inte bry sig om att jag ser ut som skit, hans blick dömer aldrig mig. Men samtidigt, han är Jake. Han har massor med vänner i skolan, tjejer efter sig, är populär. Och jag är en nolla med knappt två vänner, helt obetydelsefull. Men han ger mig hopp. Hopp om en framtid där jag accepteras som den jag är.

------------------

Mitt block är framme på bänken och min blyertspenna i handen dras över bladets tomma yta. Det är precis som att handen gör som den vill utan att jag behöver tänka. Så småningom så framstår bilden på pappret en vacker blomma i olika nyanser. Jag lägger huvudet på sne, kollar på blomman. Den blev ganska lyckad denna gången. Då känner jag en hand på min axel. Jag hoppar till av beröringen och tittar upp.

- "Finns det något som du inte kan göra eller?" Säger Jake storögd.

Mina kinder blossar upp och jag vänder mitt block så blomman inte syns längre men det som finns på andra sidan är ännu värre. Jag hör hur Jake flämtar till. Jag vänder snabbt till blomman igen men det är redan försent. Han har redan sett den. Bilden som jag ritade igår efter jag hade kommit hem. Bilden på det enda ansiktet som fanns i mitt huvud.

- "Har du ritat den?" Säger han tyst, helt chockad. Han sätter sig ner på bänken bredvid mig och kollar på mig. Jag skäms så!! Det var aldrig meningen att han skulle se den. Det var bara ett sätt att släppa ut mina känslor. Det ända jag kunde tänka på var honom, så jag ritade hans ansikte för att då ut alla dom känslorna.

- "Asså.. de..det var inte meningen" Får jag försiktigt fram, ovetandes om vad jag egentligen ska svara.

- "Du ska inte skämmas" Säger han och får fram ett leende så ett par smilgropar synas.

Jag ska just säga något när jag avbryts.

- "Hey Jake, ska du komma eller ska du fortsätta flörta?"

Jag tittar bak och ser en flinande Adam. Mina kinder hettar ännu en gång.

Jake tittar på mig ursäktande, reser sig och går iväg till killgänget. Han gör ett handslag med Adam och någon i gänget säger något som får dom andra att skrattar. Har dom roligt åt mig? Pratar dom om mig? Och vadå flörtar? Men innan jag har hunnit se något mer så går gänget iväg och jag följer dom blicken.

----------

Jakes perspektiv

Hon hade ritat mig. Det såg precis ut som mig. Varje detalj, varje drag. Hon har talang, riktig talang. Och grejen var, att det gjorde mig lycklig. Att hon hade ritat av mig. Det måste betyda att hon har tänkt på mig. När jag hade kommit fram till killarna så hade Adam kollat konstigt på mig, antytt något. Han frågade om det var något mellan mig och Luna. Och jag hörde då hur killarna skratta. Jag hade bara svarat att "såklart inte". Men helt ärligt, så vet jag inte. Vi har något, det finns något mellan oss, men ingen gör något åt det. Jag har aldrig känt något sådan här med någon tjej, trots att jag har varit tillsammans med flera tjejer. Men det är något särskilt med henne. Hennes leende, hennes skratt, hennes sätt att vara, hennes ögon. Men hon förstår inte det själv, hon tycker att hon själv är obetydelsefull, när det egentligen är tvärtom. Men hon är så blyg. Dock är hennes blyga sida rätt gullig. Gullig? Sa jag nyss att en tjej var gullig? Jag drar frustrerat mig i håret. Vad händer?!

-"Jaakeeee" Hör jag plötsligt en gnällig pojkröst. Jag kollar mot dörröppningen och där står Freddie. Hans askblonda hår sticker ut åt alla håll och hans lilla kropp står på en av mina gamla skateboards.

- "Jag är hungrig"

Jag suckar högt. Mamma och pappa har ännu inte kommit hem. Som vanligt så får jag fixa något till oss. Dom brukar alltid komma hem sent från jobbet. Dom jobbar nämligen på sjukhuset, med vad vet jag inte riktigt eftersom jag vanligtvis inte lyssnar när dom pratar om det.

- "Jag kommer" Säger jag till honom och reser mig upp från sängen. Jag går fram till honom och lyfter upp honom som jag vet att han älskar. Trots att han är 7 år så brukar han alltid bete sig som ett litet barn när vi är själva.

Jag sätter ner honom på köksbänken.

-"Okej vad vill du ha då?"

-"Spagetti och köttbullar'' Säger han uppspelt.

- "Meen, det äter vi ju alltid" Klagar jag men han bara skakar på huvudet envist. Okej, spagetti och köttbullar blir det, igen..

Plötsligt så plingar min mobil till bredvid Freddie och han tar upp den innan jag har hunnit reagera.

-"Vem är Luna Ackermann?"

Jag tittar konstigt på honom och tar min mobil från hans händer. Där står det en notis från Instagram. En förfrågan av Luna Ackermann att få följa mig?! Jag minns nu att jag hade skickat iväg en förfrågan att få följa henne efter den första dagen när jag "stötte ihop" med henne. Inne på Instagram så ser jag att hon har accepterat min förfrågan och att jag nu kan se henne bilder. Jag skållar förbi dom 23 bilderna hon har lagt ut. De flesta är naturbilder, några fotbollsbilder, och två selfies. Jag klickar in på dom. Det här var typ 1-2 år sedan, hon har verkligen förändrats. Hon ser mycket yngre ut på dom från skillnad med nu.

-"Är hon din flickvän?" Hör jag Freddie fråga bakom min axel där han har stått och kollat.

- "Ehh nej!! " Säger jag snabbt medans en konstig känsla sprider sig i kroppen när jag tänker på henne och ordet flickvän..

-"Synd, hon såg snäll ut" Säger han med en lätt axelryckning. Jag ler åt hans kommentar. Innan jag stänger av mobilen så accepterar jag hennes förfrågan. Sen så sätter vi igång och lagar mat.

----------------------

Jag närmar mig hennes ansikte. Hon står där tryckt mot väggen, kollar med sina blåa vackra ögon in i mina bruna. Hennes andetag puffar mot mitt ansikte och värmen sprider sig i kroppen. Jag är nu extremt nära henne och min blick flackar mellan hennes ögon och rosa läppar. Hennes gör detsamma. Jag lutar mig emot henne samtidigt som hon lägger sina armar runt min nacke.

- "Luna, är du säker?" Viskar jag fram med blick fäst på henne.

- "Har aldrig varit mer säker"

Precis när våra läppar ska mötas så blir allt ljust.

Förvirrat så öppnar jag ögonen försiktigt och blir bländad av det starka ljuset.

Jag möts av Freddie bredvid mig, sittandes på knäna i min säng. Jag kollar förvirrat på honom.

- "Varför sa du Lunas namn i sömnen?"

Då inser jag att det hela har varit en dröm, jag och Luna. Inget av det där hade varit verkligt.

-" Och vad skulle hon vara säker på?" 

-"Vad gör du i mitt rum?" Frågar jag istället för att svara i försök att byta samtalsämnen.

-"Pappa sa att jag skulle gå upp och väcka dig för din skola börjar om tjugo minuter."

Jag kollar då på klockan i panik. 08.10. Fuck!! Jag hoppar ur sängen i ett ryck och springer fram till min byrå. Jag greppar tag i den första, bästa t-shirten och de gamla jeansen som ligger på golvet från igår.

-"Varför sa du inget tidigare?!" Frågar jag honom samtidigt som jag rusar ut ur rummet med min väska och mobil i handen, utan att behöva ett svar.