Varför just jag?

<41> "Varför skulle du bry dig?"

-"Ssshhhh, shhhhh, det kommer bli bra gumman" Viskar Emma i mitt öra och stryker mig längst håret. Mina blöta tårar träffar hennes rosa T-shirt, precis som de har gjort den senaste halvtimmen, där vi sitter i min säng.

-"Nej, det kommer det inte" Får jag fram genom hulkningarna.

-"Jag är ledsen" Viskar hon då. För första gången sen vi anlände, så tittar jag upp på henne.

-"För vad?" Frågar jag och tittar på hennes ledsna ansikte med mina rödsprängda ögon.

-"För att jag inte har funnits där för dig, att jag har varit för upptagen med Lukas, så pass upptagen att jag inte ens har märkt vad som händer runt omkring dig. Jag har varit en usel bästavän" Hasplar hon ur sig med tårar som hotar att tränga fram.

-"Nej inte alls Emma, inte ens jag hade kunnat förutspå detta" Ler jag svagt, med tårarna fortfarande rinnandes, och denna gången beror det inte bara på Jake. Ouch, bara att tänka hans namn gör ont i hela kroppen. Jag lutar mig fram och kramar om henne, och känner hur hennes armar viras runt min överkropp. Så där sitter vi i sängen, kramandes, och med tårarna rinnandes från båda hållen. Jag och Emma.

-"Om jag hade varit där kanske jag hade märkt av något, eller kunnat hindra det" Viskar hon mot mitt hår.

-"Det finns mycket som vi hade kunnat göra åt saken, men det har skett, och ja jag är förkrossad, men jag har dig Emma, jag är så glad att jag har dig" Jag släpper ifrån kramen och när våra ögon möts så ler hon.

-"Tack Luna. Man kan ju tro att det är jag som ska trösta dig här, men som vanligt slutar det upp tvärtom." Skrattar hon lätt, med rinnandes mascara längst kinderna.

-"Bara att du är här hjälper"

-"Alltid" Svarar hon och tar mina händer i sina. Hennes blick hamnar vid våra händer och hon flämtar förskräckt till. Med en förvirrad rynka i pannan, så följer jag hennes blick, och jag ser vad hon har sett. Mina tröjärmar har åkt upp och synar stora, blålila märken runt mina handleder. Snabbt släpper jag hennes händer och drar över ärmarna.

-"Det där lilla aset" Säger hon sammanbitet.

-"Emma, ta det lugnt"

-"Men du ser ju vad han har gjort? Gå och visa för Jake och bevisa att du hade rätt hela tiden" Säger hon uppjagat. Jag suckar.

-"Det handlar inte längre om Josh. Han trodde inte mig Emma, och de är det som sårar mest av allt. Och alla dom sakerna han sa till mig..." Viskar jag och ryser inombords. Dom iskalla bruna ögonen, som kollade hatiskt på mig... "Jag kommer aldrig kunna glömma det. Han sårade mig, mer än någon någonsin har gjort"

-"Kan du inte gå och försöka prata med honom iallafall?" Säger hon försiktigt. Jag kollar tvekande på henne.

-"Jag vill inte direkt se honom just nu.."

-"Om du inte gör det så kanske du förlorar honom för alltid"

-"Jag vet inte..."

-"Du kommer ångra dig om du inte gör det" Uppmanar hon och tittar menandes på mig. Jag torkar bort tårarna från mina gråtblöta kinder.

-"Okej, jag gör det." Säger jag bestämt och ställer mig upp. Det minsta jag kan göra är att iallafall försöka förklara mig själv.

-"Vänta, jag ska ta dina kryckor" Säger Emma och ska just resa sig upp från sängen.

-"Nej det behövs inte. Jag klarar mig"

-"Ojdå, vem är du och vad har du gjort med Luna?" Flinar hon.

-"Rolig du är" Himlar jag med ögonen och börjar gå haltandes mot dörren.

-"Jag stannar här så länge" Ropar hon efter mig.

-"Gör du så" Skriker jag tillbaka, och med mobilen i ena handen, så greppar jag tag i mina moppenycklar och drar på mig min svarta vinterjacka. Kanske vi kan lösa det här...

-------

Med darriga steg så går jag upp för den snötäckta gången, med sikte på det stora, vita huset. Min moppe står parkerad just vid muren som avgränsar trädgården med den folktomma gatan. Ska jag verkligen göra det här? Han trodde inte mig, så det är han som ska be om ursäkt. Det är jag som blev överfallen, det är jag som utsattes. Bara tanken av Joshs händer på min kropp får hela mig att rysa av obehag. Min blick hamnar på den stora ringklockan. Det är nu eller aldrig.. Mitt finger trycker in den vita knappen och jag hör den välkända melodin inifrån huset. En sekund går, två sekunder, fem sekunder. Mitt hjärta håller på att hoppa ut ur brösten på mig när jag äntligen hör steg eka inne i huset. Handtaget trycks ner och just i den stunden, när personen i dörröppningen visar sig, så stannar min värld. Hjärtat sjunker till botten av magen och jag fryser till.

-"Och vad vill du?" Fräser den lättklädda tjejen som står i dörröppningen. Och det är inte vilken tjej som helst, utan hon.

-"Melanie?" Frågar jag förkrossat. För där står hon, iklädd i en morgonrock och underkläder, med ruffsigt hår.

-"JAKE ÄLSKLING, KOM LITE" Ropar hon ut i huset. Nästa sekund så dyker han upp. Killen som jag såg för bara 6 timmar sedan, killen som krossade mig. Där kommer han, iklädd i enbart kalsonger. Hans blick hamnar på mig och han stirrar förskräckt. Melanie däremot, står kvar i dörröppningen med ett flin på läpparna.

-"Såå, var det något särskilt du ville gumman? Vi var mitt uppe i något"

-"Jake..." Viskar jag förkrossat. Mitt hjärta gör ont, ondare än jag någonsin trodde att det kunde göra, ondare än vad det gjorde innan idag, för det var ord mot ord, men det här... Han är med Melanie, direkt efter han gjorde slut med mig.

-"Jag... Jag vet inte vad jag ska säga.." Säger han osäkert och tar några steg mot oss. Han ser osäker ut, men också sårad. Han tror fortfarande att jag var med Josh av egen vilja.

-"Du behöver inte säga något. Vi har gjort slut, du behöver inte förklara. Jag är glad för er skull"

-"Luna.."

-"Nej Jake, det var inget. Jag skulle inte ha kommit. Jag kom bara hit för att säga förlåt. Men jag insåg nu att jag egentligen inte har något att säga förlåt för, jag har inte gjort något" Melanie fnyser.

-"Sötnos, om du inte kommer ihåg det så hade du det ganska mysigt med Josh för inte så många timmar sedan"

Jag tar långsamt ett steg närmare henne, med ett sammanbitet ansikte, och drar upp mina ärmar.

-"Ser detta mysigt ut?" Säger jag sansat och visar mina handleder. Snabbt slocknar hennes flin och kollar istället häpet på mina, nu betydligt mer, blålila handleder.

-"Gjorde Josh det?" Frågar Jake sammanbitet, med knutna nävar.

-"Varför skulle du bry dig? Jag gjorde det ju med mening, ellerhur? Jag älskar inte dig, utan bara utnyttjade dig? Alla dom sakerna du sa, visade vem du verkligen är. Om du inte kan lita på mig, så kanske det är du som inte älskade mig tillräckligt. Du fucking går och ligger med någon annan samma dag. Du har förstört mig" Skriker jag så mycket som lungorna tillåter. Jag tar ett djupt andetag. Vetandes den enda vettiga saken att göra. "Hejdå Jake, prata aldrig med mig igen." Och med det sagt går jag därifrån, med envisa tårar strömmandes ner längst kinderna. Jag är klar med honom...

______

Heeeeeej kompisar!!

Hur mår ni? Själv ligger jag hemma och är sjuk. Trist. Menmen

Är det bara jag som är sjuuuuuukt taggad på jul??? Älskar julen mer än allt annat!! Lätt den bästa tiden på året!!

Men ni får ha det super, så ses vi snaaaaart!!

Hiiidååå