Varför just jag?

<3> Inget gör mig speciell längre

-"Jag hörde mitt namn" Säger Jake självsäkert när han når fram till oss.

Jag står där helt still och säger inget, fastfrusen.

- "Ehm jo, Luna här berättade nyss hur ni krockade imorse" Berättar Jade.

Innan jag hinner se Jakes reaktion så vänder jag mig om och går därifrån. Jag har ändå inget att göra där borta, varför skulle dom vilja prata med mig?

———

Jag öppnar den vita dörren till mitt rum och slänger mig på sängen. Jag tar fram min mobil och ser en notis från Instagram. Jag går in på appen och se att någon har skickat förfrågan om att få följa mig.

@ Jakeyouknow... Jo tack Jake, jag vet nog vem du är, men varför skulle han vilja följa mig? Jag struntar i att svara då jag inte vet om jag vill att han ska få följa mig. Jag går igenom mitt eget flöde, som inte så intressant. Jag har typ bara 2 selfies, som jag egentligen inte alls är nöjd med. Men annars är det bilder på mitt fotbollslag och typ naturbilder. Nej, han ska inte få följa mig. Han kommer bara inse hur tråkigt mitt liv är.

Efter två timmar liggandes i sängen så reser jag mig upp för att gå ner och äta något. Jag passerar helkroppspegeln som hänger på väggen och jag kollar på mig själv. Fyfan vad ful jag är.. Det är den tanken jag får varje gång jag ser mig själv. Jag har inte heller något smink för att dölja mitt fula ansikte, för det vill jag inte, för omsagt, jag är en pojkflicka. Och det finns inget att göra för resten av mig. Jag får bara acceptera att jag ser ut så här och leva efter de.

Jag låg i sängen igen och väntade på att min fotbollsträning ska börja. Jag har alla möjliga tankar i mitt huvud, som jag egentligen har ett bra liv, jag har liksom en bra och stabil familj trots att min mamma och pappa skiljde sig för några år sedan. Elin och Lilja är hos mamma så ofta som möjligt som bor 20 minuter härifrån med bil, men hon är alltid upptagen med sitt jobb så det blir inte ofta att dom är där, sen är jag inte där så ofta. Jag gillar inte hennes nya kille och hans dotter så mycket, och jag trivs bra här hemma hos pappa.

Men mina tankar går över till mig själv. Tänk om jag hade kunnat se ut och betett mig som alla andra tjejer. Egentligen är jag inte jätte överviktig men det känns så, jag är ju liksom inte smal och liten, men jämfört med andra tjejer så känner jag mig som en fet flodhäst. Men grejen är att jag tränar fyra gånger per vecka och undviker sötsaker och andra onyttigheter, men ändå ser jag ut som jag gör. Jag vet inte längre vad jag ska göra för att kunna gå ner i vikt.

-"LUNAAA..." Hör jag pappas röst ropa från nedervåningen. Jag reser mig upp och tar min väska och taggar upp för träning. Fotbollsplanen är som en fristad för mig, jag bara kör utan att tänka på allt annat. Jag har blivit bättre på den senaste tiden och en av de bättre i laget nu men jag är fortfarande den blyga. Jag har snart spelat i detta laget i sju år, men är fortfarande den som är utanför. De andra har hållit ihop sen de var små för allihopa har gått i samma grundskola och de är alla 1 år äldre än mig. Men jag klagar inte, jag är bara en blyg person i allmänheten, det är sån jag är. Men när jag är ute på planen så bryr jag mig inte riktigt längre om vad dom andra tycker om mig utanför planen.

.......

Jag kliver in i duschen här hemma och startar vattnet, det är kallt i början men värmen kommer efterhand. Snart är duschen full av varm ånga. Jag låter tankarna flyga iväg och jag tänker om jag hade varit som Emma, modig, bra utseende och bra med människor. Tänk vad livet hade varit annorlunda då. Men Emma har en svacka, hon är inte riktigt smart. Hon hade tillräckligt höga betyg för att komma in på det estetiska programmet men hon fick kämpa för det, jämfört med mig som klarade lätt som en plätt att komma in på Natur som är en av de programmet som krävs högst betyg. Det är bara i denna delen som jag för en gångs skull har känt mig unik. Men inte nu när jag kom in på linjen där alla är smarta.. Inget gör mig speciell längre.