Varför just jag?

<47> "Jag hatar dig"

-"Vad var det som egentligen hände där borta?" Jag tittar upp från mobilen och min blick hamnar på Emma som sitter på den obekväma besöksstolen.

-"Dom började bråka" Suckar jag och justerar min ställning. Sjukhussängar kan vara så obekväma. Hennes gröna ögon kollar nyfiket på mig.

-"Om dig?"

-"Nej, eller jo, eller typ. Jag vet inte ens riktigt. Det var precis som att dom bråkade om vem som ägde mig" Svarar jag och himlar med ögonen. "Så töntigt" Emma kollar oroligt på mig.

-"Vad ville Jake då? Sa han något dumt?"

-"Han... han frågade om en andra chans" Svarar jag tveksamt och kollar ner på mina slitna Nikeskor.

-"Vad vill du då?"

-"Vi sårar bara varandra" Svarar jag med en suck och kollar upp på henne. Hon sitter bara där med dinglandes ben och försöker sig på att förstå hela situationen.

-"Du svarade inte på min fråga, vad vill-"

-"JAG VET INTE EMMA" Skriker jag av ren frustration. Jag spärrar upp ögonen när jag inser vad jag har gjort. "Förlåt det var inte meningen att skrika men det är bara de a-" Jag avbryter mig själv när Emma kliver upp från den hårda stolen och går fram till mig. Hon sätter sig bredvid mig och lägger sin arm runt mina axlar. Jag lutar mitt huvud suckandes mot hennes axel.

-"Jag vet inte Emma, jag har aldrig varit mer förvirrad" Säger jag tyst.

-"En annan fråga då, hur känner du för Adrian?"

-"Han är så snäll och söt, och han har fått mig att må bra igen. Men.."

-"Men han är inte Jake" Avslutar Emma min mening. Jag kollar upp på henne och nickar. Hon förstår mig.

-"Och dessutom har han inte bjudit mig på balen. Han kanske bara vill vara vänner" Suckar jag. Hennes ögon spärras upp.

-"Är du galen?? Han vill vara så mycket mer än bara vänner"

-"Och hur kan du veta det?" Himlar jag med ögonen och låter en suck lämna mina läppar.

-"Alla kan se det. Sättet han kollar på dig, hur han alltid ler när du är i närheten, hur han försvarade dig mot Jake..." Säger hon och puttar till min axel med ett flin.

-"Men balen är om en vecka. Borde han inte ha frågat mig vid det här laget?" Muttrar jag fram. Jag är trött på all denna förvirring och tvekan.

-"Du vet, du hade kunnat fråga honom själv. Vi lever faktiskt i ett nytt årtusende" Svarar hon med höjda ögonbryn.

-"Jag vet, jag vet. Men det känns som om han inte har bjudit mig hittills så kan det bero på att han inte vill. Och jag vill inte skämma ut mig genom att få ett nej" Svarar jag henne. Hon rycker på axlarna.

-"Kanske de, men är det inte bättre att fråga istället för att bara sitta och undra?" Jag kollar på henne. Hur kan hon vara så jäkla vis ibland? Hon höjer sina ifyllda ögonbryn.

-"Du har rätt" Suckar jag.

-"Jag vet" Tillar hon malligt. Jag himlar med ögonen mot henne och vänder ifrån blicken. Jag söker av det lilla rummet som vi har blivit tilldelade. Vi hade bara gått till sjuksystern i skolan men hon hade direkt skickat oss till sjukhuset. Mina föräldrar är meddelade men mamma var iväg på något viktigt möte och pappa hade det körigt på jobbet, så det slutade med att Emma fick följa med mig. Men jag klagar inte, det är mycket skönare att ha henne vid min sida istället för två överdramatiserande föräldrar. Jag kollar på klockan som hänger över dörren. 13.10. Vi har suttit här nu i en halvtimma och väntat på resultaten. Läkarna tyckte det var bäst att se så att inget med hjärnan hade skadats, eller vad det nu var, jag lyssnade inte särskilt mycket på vad dom sa. Direkt när vi kom in så sydde dom ihop hacket i bakhuvudet och gav mig smärtstillande. Sedan dess har vi bara suttit i detta trista rummet. Mitt i allt tänkande öppnas plötsligt dörren och in kommer en ung kvinna. Hon kan inte vara mer än 25 år.