Varför just jag?

<42> "Den lilla hjärtekrossaren"

-"Varför gråter du?" Jag vänder min blick till dörröppningen där Elin står och kollar oroligt på mig.

-"Det är inget" Svarar jag snabbt och torkar diskret bort tårarna som har runnit ner längst kinderna den närmaste timmen.

-"Jag är 12, inte dum" Suckar hon och himlar med ögonen. "Det har med Jake att göra va?" Frågar hon och tar ett kliv in i rummet. Jag suckar och nickar.

-"Jag har hört dig gråta i en vecka, men pappa verkar inte ha märkt något"

-"Snälla, berätta inte för honom" Ber jag henne.

-"Jag tänker inte berätta, men vad gjorde han?" Frågar hon och sätter sig på sängkanten. Hennes bruna ögon påminner mycket om pappas.

-"Det är inget Elin, du är för liten för att förstå" Ler jag smått. Försöker vara stark.

-"Jag förstår mer än vad du tror. Gjorde han dig illa?" Frågar hon osäkert. Jag reser mig upp i sittandes ställning.

-"Nej, absolut inte Elin, han har inte rört mig."

-"Jag menar inte slagit, jag menar om han har sårat dig" Jag suckar åt hennes förståelse.

-"Ja, det har han" Svarar jag.

-"Men då är han dum och förtjänar inte dig." Konstaterar hon och korsar sina armar över bröstet.

-"Så kan man också se på det" Skrattar jag till och Elin skiner upp.

-"Du skrattade" Utbriser hon glatt med glittrande ögon.

-"Det är svårt att inte bli glad när du är så klok" Svarar jag leendes.

-"Jag har aldrig gillat Jake" Konstaterar hon oväntat och jag kollar snopet på henne.

-"Och vad beror det på?"

-"Hans lillebror är dum"

-"Vad har han gjort?" Ler jag.

-"Han är kär i mig och jag säger till honom att han inte kan vara det för att du och Jake är kära. Dessutom är han 7 så det är nästa olagligt" Säger hon med en bestämdhet som får ett skratt bubbla ur mig.

-"Och detta gör han dum?"

-"Ja, han jagar mig alltid på rasterna"

-"Nåja, jag tycker det är sött" Tillar jag och hon gör en äcklig grimas.

-"Kärlek är äckligt" Jag suckar.

-"Och smärtsamt" Säger jag ledsamt när tankerna flödar till Jake igen.

-"Kommer du någonsin bli glad igen?" Mumlar Elin oroligt och tittar ner i sina ben. Vad ska jag svara på det? Ja? Nej? Kanske? Jag vet inte ens själv. En bit av mig fattas, en stor bit. Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna bli hel igen.

-"Kanske, jag vet inte. Det enda jag vet just nu är att det kommer dröja"

-"Jag vill bara att du ska vara lycklig" Säger hon tyst och kryper längre upp i sängen, tills hon hamnar i min famn. Hon lägger sig ner och vilar sitt huvud på mitt bröst. Jag stryker handen längst hennes hår och ler svagt.

-"Och det kommer jag bli" Viskar jag. Plötsligt hör jag dörren knarra och vi båda lyfter blicken dit. I dörröppningen står en liten blond tjej i rosa pyjamas, och med en brun nallebjörn i ena handen.

-"Kom" Säger jag mjukt och vinkar henne till mig. Hon smyger in i rummet och kryper upp i sängen med sina små ben och lägger sig på min andra sida. Båda andas långsamt och mjukt. Med båda mina systrar på varsin sida så ler jag och känner en viss värme. Ingen värme som fyller hålet i bröstet, men en värme som bara min familj kan få mig att känna. För jag älskar mina systrar, det gör jag. Jag har kommit på mig själv att inte säga det till dom tillräckligt ofta.

-------

"Jag älskar dig"

-"Och jag älskar dig Jake" Viskar jag tillbaka. Han ler ner mot mig och hans bruna hår trillar ner i pannan när han lutar sig emot mig.

-"Nej du förstår inte Luna. Det är inget jag bara säger, utan jag älskar dig, verkligen älskar dig mer än allt annat på denna jord. Du är min första riktiga kärlek och jag vill att du ska vara den sista. Personen som jag ska växa upp bredvid, personen som jag ska komma hem och hitta i huset, personen som jag ska åldras med. Jag älskar dig. Så... så jag undrar..." Viskar han och plötsligt går ner på knä framför mig. Hans hand söker sig ner till hans jackficka. När den kommer upp igen så håller han i en svart liten ask. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Min blick söker sig till omgivningen och plötsligt står vi i en stor kyrka. Bänkarna som är upradade längst gången är fulla av människor från våra liv. Vänner, familj och människor som vi allmänt har stött på. Jag kollar tillbaka till Jake, där vi står på altaret. Han har på sig en svart frack. Förvirrat kollar jag ner på mina kläder och märker att jag har en vit, stor, vacker klänning som täcker min kropp. Jake reser sig upp och greppar min hand.

-"Luna Erika Ackermann, vill du göra mig äran att gifta dig med mig?"

Jag vaknar med ett ryck. Jag kollar mig runt i panik och ser de två tjejerna som sover i min famn. Det var bara en dröm. Såklart. Men känslan sitter kvar. Saknaden av honom, hans beröringar, hans röst, sättet som han får mig att känna på. Allt. Jag reser mig sakta upp, i försök att inte väcka mina sovandes systrar. Så tyst som möjligt smyger jag ner för trappan och går ut i köket för att ta mig ett glas vatten. Jag kollar ut genom köksfönstret och vittnar snön som har lagt sig som ett täcke över vår trädgård och gatan utanför. På något sätt får det mig på bättre humör. Snön. Det har alltid haft den inverkan på mig. Jag minns jularna när jag var liten, när Lilja bara var 1 år gammal. Det var den sista julen som vi firade med mamma och pappa tillsammans. Jag minns den mycket väl. Det var i detta huset, vi satt framför julgranen och väntade ivrigt på att få öppna våra färgglada julklappar. Det var den julen som jag fick min första fotboll, jag kommer ihåg hur jag sprang runt i huset den kvällen, med bollen vid mina fötter. Försökandes dribbla av pappa. Det var då mitt fotbollsintresse började ta plats. Jag ler åt minnet. Det känns jobbigt att inte kunna spela just nu, istället behöver jag kämpa för att kunna gå hyfsat normalt och inte som en stel pinne.

-"Vad gör du vaken?" Jag vänder mig om och synar pappa i dörröppningen.

-"Drömde bara, Elin och Lilja ligger kvar i mitt rum" Svarar jag och lutar mig bakåt mot köksbänken.

-"Ja, jag kikade in innan när alla tre sov. Det var längesedan jag såg mina barn samlade utan att bråka" Säger han och skrattar lätt.

-"Ja, det var ett tag sen" Svarar jag och kollar ner i mitt vattenglas.

-"Har du tänkt att berätta för mig om vad som försegår i ditt liv just nu? Jag vet att något har hänt" Säger han och kliver in i köket med en suck. Han slår sig ner på en av stolarna.

-"Det är inget" Suckar jag.

-"Ljug inte för mig Luna, jag är din far, jag märker sånt. Dessutom avslöjar dina rödsprängda ögon och ditt ledsna ansikte allt."

-"Det är Jake-"

-"Jag visste det, den lilla hjärtekrossaren, har han gjort något?" Avbryter han mig arg.

-"NEJ, herregud pappa, nej. Jag vill gärna inte berätta men nej, inget sådant som du tänker på." Svarar jag fort och generat. Vad tror han om mig?

-"Okejdå, det är det viktigaste. Och jag förstår om du inte vill berätta, men du ska veta att saker oftast händer av en anledning, och vem vet, detta kanske är det bästa för båda." Jag kollar tankspritt på honom. Kan han ha rätt? Kanske vi inte var menade att vara tillsammans?

Men samtidigt, hålet i bröstet säger något helt annat...

_____________

FÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅT!!!
Jag vet att det har dröjt länge, och att kapitlet blev ganska tråkigt om jag får säga det själv, men jag har bara verkligen inte hunnit!!
Ska försöka bättra mig till nästa!!

Ni får ha det bra!! Kram