Varför just jag?

<28> "Min framtid är totalt förstörd"

Vinden fångar upp mitt hår och sveper bort hårslingorna från ansiktet. Den salta havsdoften fyller mina lungor och jag andas lugnt ut. Jag vet inte hur lång tid jag har varit här, men det börjar iallafall bli kallt och det är inte lång tid tills solen går ner. Som den smarta människan jag är så glömde jag såklart mobilen i skolan, så jag har ingen tidsuppfattning. Men det gör inget. Jag behövde det här, att sitta vid klippan och titta ut över havet, att glömma alla bekymmer, bara leva i nuet. Men jag tror att folk börjar bli oroliga för mig. Iallafall Jake. Jag reser mig upp på mina stela ben och börjar gå tillbaka. Jag längtar inte tills jag möter Jake och blir tvungen att berätta allt om Melanie, men jag måste. Han förtjänar att veta.
Jag går så försiktigt som möjligt ner för den branta sluttningen. Vinden tar tag i mitt hår och det flyger för och täcker mitt ansikte, i nästa steg så möter min fot inget underlag och jag faller. Håret flyger undan i samma sekund som jag landar på den steniga marken. Mitt vänstra ben tar smällen och jag känner hur knäts vrids. En smärta hugger tag i hela knät och luften trycks ur mig. Smärtan i knät tar över hela kroppen och mina händer omfamnar det. Trots en viss smärta i ryggen så kollar jag mot mitt knä och förvånat så ser det inte så farligt ut. Bara något skrapsår. Men det är inuti som den riktiga smärtan sitter. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag hade skrikit om det inte var så att hulkningarna hade varit så intensiva. Det värsta är att smärtan inte avtar, utan tvärtom, det blir bara värre för varje minut som går. Det är inte ens lönt att försöka resa på sig, det kommer ändå inte gå. Minsta lilla rörelse förvärrar allt extremt, vilket tvingar mig att ligga alldeles stilla på den kalla marken. Mina tankar blockeras, och sakta men säkert sluts mina ögon och jag drunknar i smärtan som dunkar i min kropp.

---------

-"Luna gumman"

-"Varför vaknar hon inte?"

-"Ge henne tid Elizabeth"

Mörkret är oändligt och omöjligt att vakna upp ur. Ljudet av mammas namn får mig att förstå att hon måste va här. Men var är jag? Allt jag ser är mörker. Jag hör ett ljud av en dörr som öppnas och steg som går mot mig.

-"Hur är det med henne?" Frågar en mörk röst. Rösten får det att skapa rysningar längs hela kroppen.

-"Jake" Får jag ur mig i ett mumlande ljud och folk drar efter andan runt omkring mig. Med alla mina krafter så försöker jag lyfta mina ögonlock. Små ljusstrimmor börjar inta mitt synfält och bländar mig. Jag stänger dom snabbt igen.

-"Jag tror att hon håller på att vakna" Hör jag pappas röst säga. Är hela världen här eller?

Jag tar nya tag och ett nytt försök till att öppna ögonen. Denna gången ger jag mig inte. Ljuset intar och bländar mig för några sekunden, men avtar så småningom. Jag blinkar några gånger och jag kan plötsligt se två personer vid sängens, som jag tydligen ligger i, fotände.

-"Gumman"  Uppfattar jag mamma säga och kommer mot mig. Min hjärna klarnar upp och jag kollar mig runt. Ett litet rum med vita väggar. Jag är kopplad med några sladdar till en maskin som är placerad bredvid sängen. Jag vänder huvudet åt andra hållet och synar en mycket bekant kille.

-"Jake" Viskar jag. Han ger mig ett medlidande leende och tar min hand.

-"Ja, jag är här" Svarar han.

-"Gumman, vi har varit så oroliga över dig." Utbrister mamma på andra sidan sängen. Jag vänder mig mot henne och där står hon, bredvid pappa med en medlidande blick. Synen är konstig, det är inte ofta man ser mamma och pappa tillsammans nu för tiden.

-"Vad hände?" Får jag hest ur mig. Det känns som det är evigheter sen jag pratade. Jag blickar ut mot fönstret och ser solen stråla utanför. Mamma och pappas blick förflyttar sig till Jake och jag kollar förvirrat på honom.

-"Efter.., ja du stack, så gick vi alla ut och letade efter dig i timmar, men vi hittade inte dig någonstans. Det var inte förrens några timmar senare som tanken om klippan slog mig. Jag körde så fort som möjligt dit och såg din moppe parkerad vid skogsdungen. Därefter så hittade jag dig där liggandes..." Han tar ett djup andetag och fortsätter "..medvetslös. Jag ringde ambulansen och därefter dina föräldrar med din mobil, som du förresten glömde i matsalen." Avslutar han och ger mig ett litet, men ansträngt, leende. Nu när jag ser honom noga, så kan jag se dom mörka ringarna under ögonen och jag kan inget annat än att undra om han har sovit något inatt.

-"Luna, varför skulle du någonsin göra så? Utbrister pappa.

-"Det var inte mitt fel. Jag... behövde bara vara ensam. Men när jag skulle gå tillbaka så ramlade jag bara" Svarar jag och blir plötsligt påmind om mitt knä. Jag tittar ner men ser ett vitt täcke som vilar över min kropp. Jag gör ett försök till att flytta benet men en smärta hugger till och jag ger ifrån mig ett smärtsamt stön.

-"Luna, ligg stilla. Du gör det bara värre" Säger mamma med en mjuk röst.

-"Vad är det för fel på det?" Frågar jag förtvivlat.

-"Ditt.. korsband är av" Svarar pappa. Jag kollar förvirrat på honom.

-"Men jag kommer väll kunna spela fotboll?? Jag måste kunna det, distriktmatchen är snart.. Jag måste spela pappa, det vet du. Annars-"

-"Jag är ledsen gumman" Avbryter han mig. Min andning är snabb och jag kan inte tänka klart. Ingen fotboll?? Matchen är om en vecka, matchen som jag har väntat på så länge, matchen som skulle avgöra min framtid...

-"Vad ska jag göra nu då?" Får jag ur mig.

-"Vänta och se vad doktorn säger" Svarar mamma. "Det viktigaste är att du mår bra och inget allvarligare hände" Fortsätter hon.

-"Inget allvarligt?! Mitt knä är pajj mamma, jag kommer inte kunna spela fotboll. Vet du vad det betyder? Jag kommer missa den viktigaste matchen i mitt liv, min framtid är totalt förstörd." Skriker jag. Mamma hoppar till men jag kan inte hjälpa det, det är inte meningen att få ur min aggression på henne. Men vadå inget viktigt?! Fotbollen är mitt liv...

-"Vi kanske borde lämna dig ifred just nu, så du kan ta in allt" Säger pappa tveksamt. Mamma och pappa reser sig upp och lämnar rummet, men Jake är kvar vid min sida. Det är då tårarna kommer. Jag kan inte hindra de, det är bara att acceptera. Jakes hand släpper min och han reser sig upp. Jag förstår vad han ska göra och flyttar min överkropp försiktigt åt sidan, trots smärtan, och gör plats åt honom. Han lägger sig ner bredvid mig utan att säga ett ord, men han förstår, jag behöver honom, jag behöver hans närhet och tröst.

-"Det kommer bli bra" Viskar han och stryker sin hand genom mitt hår. "På något sätt, jag älskar dig" Avslutar han och jag trycker mig mot honom och lägger mitt huvud på hans bröst. Hans hjärtslag ekar mot mitt öra och tårarna fortsätter rinna ner för mina kinder. Mina ögonlock allt tyngre och jag somnar med en sista tanke. Vad ska jag göra nu?

--------

Chingeling