Varför just jag?

<7> Varför bryr du dig?

Lunas perspektiv
Måndag... ännu en gång.
Jag är inte överhuvud taget taggad på skola idag. Jag vill inte gå till ett ställe där jag inte passar in, jag vill inte gå till skolan och möta Emma, Jade och sist men inte minst Jake.
Senast jag såg honom var i fredags när jag lämnade honom ute på gatan. Efter det så gick jag hem och la mig, pappa reagerade knappt på att jag kom hem mitt i natten när jag egentligen skulle sova hos Emma.
Men nu står jag här mitt i rummet efter en ganska slö helg som har bestått av att ligga i sängen och spela match, det var den absoluta höjdpunkten på helgen. Att få springa av sig på planen, spela tillsammans ett lag, få ut sin aggression och alla tankar, särskilt om Jake. Varför bryr han sig om jag inte vill prata med honom? Och om han har gjort något fel? Jag blev så chockad över hans fråga i fredags. Trodde han seriöst att han var felet?? Då tror han helt fel. Hela felet är jag. Bara jag. Jag är inte tillräckligt bra för honom överhuvudtaget, inte att hänga eller prata med. Så varför skulle han vilja prata med mig?
Som alltid står jag framför garderoben med beslutsångest ännu en gång. Jag tar som vanligt fram jeans, svarta denna gången. Sen tar jag fram en långärmad randig tröja. Jag tar på mig den men den sitter för tight, man kan se lite konturer efter min mage genom tyget där mina högmidjade jeans inte når upp till. Jag tar fram en långärmad, pösig, mörkblå tröja och sätter på mig den istället. Jag kammar håret som vanligt och blir fascinerad av det. Håret är nog det enda på min kropp jag gillar, det är ganska långt ner på ryggen, i en mörkblond färg med naturliga slingor i guld, brunt, ljust, ja lite allt möjligt, och detta är trots allt min naturliga färg. Sen är det alltid naturligt vågigt.

Jag springer ner för trappan och möts av Lilja, min minsta lillasyster, vid änden av trappan. Hon har en söt rosa klänning på sig och i hennes blonda, axellånga hår har hon ett rosa diadem med en rosett. Pappa står i dörröppningen iklädd i skjorta.
-"Vart ska du??" Frågar jag honom.
Han vänder sig om till mig.
-"Tidigt möte, kan du skjutsa Lilja till dagis om en halvtimme, och köra Elin till skolan?"
Jag suckar.
-"Har jag något val egentligen?"
-"Egentligen inte" Säger han och ler medlidande mot mig. Lilja springer fram och kramar pappa hejdå, och min äldsta lillasyster kommer ner från trappen i samma ögonblick. Såklart ramlar hon vid sista trappsteget och hamnar på rumpan, hon grimaserar men reser sig snabbt upp igen, hon är van vid det här laget. Hon går och kramar han också. Elin är ett typiskt mellanbarn, hon är en liten blandning mellan mig och Lilja. Hon är inte jätte "tjejig", men inte heller som mig, hon är dessutom mest lik pappa från skillnad med mig och Lilja. Lilja är en kopia av mamma och jag av är en blandning, om man kan säga så. Pappa går fram till mig och rufsar mig på huvudet så att håret hannar i en röra och jag flinar åt det. Sen går han ut genom dörren.

Jag går ut genom dörren med en lycklig Lilja efter mig. Hon bara älskar åka moppe. Men hon klagar alltid på mig om jag "kör för snabbt". Jag kliver upp på moppen och hjälper Lilja upp bakom mig och sätter på henne min extra hjälm som egentligen är för stor för henne. Sen kramar hon om mig hårt runt midjan och det bär av till dagiset.

......

Jag springer genom korridoren med hoppet uppe om att på mirakulöst sätt inte komma försent till första lektionen. Elin krånglade när jag kom tillbaks från dagiset och skulle skjutsa henne till hennes skola. Hennes tröja "passade" plötsligt inte henne längre så hon var tvungen att gå upp och ta på sig en ny. Så nu är jag här i skolan, springandes för mitt liv för att inte komma sent. Jag ska precis runda sista hörnet när jag stöter emot något och faller baklänges och landar på rumpan. Jag suckar för mig själv och kollar upp. Plötsligt är det som att jag reser bak i tiden.

Jag kollar upp för att se vem som jag hade krockat med och ser en ursnygg kille stå framför mig och stirra, det visade sig att det kunde bli 100% pinsammare...

Precis som den dagen så ligger jag nu här framför den killen som jag har planerat att undvika och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att tiden hade stannat i just detta ögonblicket. Jag reser mig sakta upp men istället för att springa iväg till lektion så står jag kvar. Han harklar sig och öppnar munnen för att säga något men inget kommer. Det är precis som att han inte får ut ett enda ord. Jag bara står där, helt förstummad jag också. Men jag tar initiativet och börjar gå mot klassrummet. Jag passerar honom och våra axlar möts i en lätt nuddning. Jag håller andan. Jag vet inte riktigt varför men det blir bara så. Spänningen i luften är på max, och det känns som att det inte finns något syre runtomkring oss. Det är inte förens nu när jag är nu påväg ifrån honom som jag vågar andas ut. Jag ska precis ta tag i handtaget när min hand rycks väck och hela jag tillsammans med händerna blir tryckt mot väggen. Allt händer så snabbt så jag inte hinner med. Jag tittar chockat upp och möter en alldeles för nära Jake framför mig och jag hör en varningsklocka ringa i huvudet. För nära, alldeles för nära. Han kan nu se alla fel med mig på nära avstånd. Men jag är ännu en gång förstenad. Vad är det han gör med mig?!

-"Luna.." Börjar han. Men jag håller andan.

-"Kan du snälla förklara för mig" Hans lätta andetag träffar mitt ansikte och jag blir yr.

-"V..vad?" Stammar jag fram även om jag vet exakt vad han menar.

-"Vad som händer, vad det i fredags handlade om"

Jag märker att han fortfarande håller runt min handled i ett bestämt men försiktigt grepp. Jag kan inte koncentrera mig med vetskapen om att han rör mig. Jag drar åt mig handen försiktigt och han släpper lydigt, sen tar jag upp handen och drar ner min lugg för ögat som en vana.

-"Varför bryr du dig egentligen?" Frågar jag för att undvika hans fråga.

Han blir tyst en stund.

- "Jag vet inte." Svarar han och kollar ner, som att han verkligen funderar över det. Han kollar upp och ser mig djupt i ögonen. Jag drunknar. Vi bara står där och kollar in i varandras ögon. Utan att riktigt märka det så är han mycket närmare än vad han var innan och nu är det bara någon decimeter mellan oss. Han lyfter sin hand mot mitt ansikte, utan att släppa ögonkontakten, och försiktigt stryker väck luggen med sin tumme. Hans lilla beröring flyger som stötar genom mig och jag känner ett sug i bröstet. Ett sug som jag aldrig har känt förr. Från det här avståndet kan jag se för första gången hans små fräknar på kinderna och näsan. Han fäster håret bakom mitt öra och kommer närmare. Mitt huvud säger stopp men mitt hjärta har tagit över hela min kropp, för allt jag vill är att känna hans läppar mot mina. Men när han bara är någon centimeter mellan våra läppar så öppnas dörren bredvid oss med ett ryck. Både jag och Jake hoppar till och Jake backar snabbt. I dörröppningen står våran lärare.

-"Hur gick det med toapausen Jake?" Säger hon med höjda ögonbryn kollandes från Jake till mig fram och tillbaka. Jag rodnar direkt, och släpper ner luggen.

-"Och du Luna, är lite sen." Säger hon vänd mot mig. Jag kollar upp mot henne med svarar inte. Hon står där och ser ut som att hon försöker dölja ett leende. Hon vänder sig om och går in i klassrummet med mig och Jake i hälarna. När jag kommer in i klassrummet så sitter alla där och stirrar på oss. Jag kollar ner i golvet och går till min plats längst bak och Jake sätter sig på sin plats. Resten av lektionen så sitter jag med blicken ner i bordet och uppmärksamheten på vad som precis hände. Hade han seriöst försökt att kyssa mig? På riktigt? Det här har aldrig hänt förr. Killar har förr bara slängt en blick på mig men inget annat. När man ser ut som mig så får man inte killars uppmärksamhet. Men med Jake är det annorlunda, det är något mer än utseende. När han kollar på mig så är det inte bara mitt yttre som han ser, utan han ser något mer, något som finns inom mig. Något som inte jag kan se.