Inte min typ

Kapitel 1. Främmande vatten.

~Hejsan, jag igen! Tack för att du kollar in min nya berättelse. Ha det!~

Kapitel 1

(Astrids perspektiv)

Fakta; Jag, Astrid Larsen, älskar havet. Allting med havet och göra, lukten, ljudet, sanden, ja allt. Även på de gråaste och kallaste dagar så finner jag mig själv sittandes i timmar med att bara stirra på vågorna som kommer i land. Det är fridfullt, helt enkelt. Just därför känner jag för att gråta just nu. Om några timmar ska jag ta flyget till inlandet, jag och mamma. Inget hav på flera mils avstånd. Så nu flyttar vi till staden där hon växte upp för att komma långt ifrån pappa som möjligt. 

Anledning till flytten är mammas och pappas plötsliga skilsmässa. Pappa, som den jubelidiot han är, var dum nog att bedra henne med någon random strandbrud. Dem hade visserligen bråkat en hel del på sista tiden men jag trodde innerligt på att dem skulle lösa sina problem. Fan, pappa!

Min mobil surrar till på stenen bredvid mig, ett sms från mamma.

Från: Mamma

Dags att dra sig hemåt, snart dags.

Mamma är inte direkt ledsen över uppbrottet, snarare arg och upprörd. Hon har inte gråtit en tår men slagit sönder en och annan talrik. Men om vi ska vara ärliga, om inte pappa bedragit henne hade hon förr eller senare bedragit honom. Deras äktenskap var inte menat att hålla.

Jag tar en sista dröjande titt på vattnet innan jag vänder mig om till min cykel. Jag kommer väll tillbaka, i några månader lär jag klara mig tills jag är här igen på sommarlovet.

Jag plockar upp min mobil och skickar ett snabbt sms till mamma.

Till: Mamma: 

Ok! Ska säga hejdå till pappa först.

Med flytten förlorar jag också vårt vackra strandhus. Jag har bott i det där husen i sen barnsben och lyckats bli ganska fäst vid det, som man blir. Trots alla bråk bor det fortfarande kvar många bra minnen. Jag har också hållit många fester där, vem vill inte festa i ett stort strandhus liksom?

Jag hoppar på cykeln och cyklar längst stranden dem cirka 500 meter till vårt stora, ståtliga hus omringad av andra vackra strandhus. Mina grannar vinkar på mig när jag cyklar förbi, dem vet vad som har hänt. Av någon anledning skäms jag för min pappas handlingar, som om det vore mitt fel vilket jag ständigt får påminna mig själv att det inte är. Han klantade till det, inte mamma, inte jag.

Pappa kommer ut på altanen, han ler sorgset och omfamnar mig hårt när jag kommer fram till honom. Han luktar som en typisk pappa med ett stänk av ljuvlig havs lukt vilket gör det ännu bättre.

"Astrid. Charma inte för många pojkar där borta, nu när jag inte kan beskydda dig." Skrattar han och släpper långsamt taget om mig.

"Det är svårt när man är en sådan casanova som jag." Flinar jag och stryker en slinga av mitt mörka hår bakom örat.

"Du, din hjärtekrossare." För en stund ser vi bara på varandra. Det gör ont att säga hejdå för en sådan lång tid, jag påminner mig själv om att det inte är för alltid, bara några månader.

"Ring mig när du får tid över." Jag går in för en till kram, en sista kram.

"Alltid." Mumlar han mot mitt hår. "Och förlåt." Jag nickar bara och backar tillbaka efter kramen. Jag försöker att inte se mig om, jag vill inte se sårbarheten i hans blick. Det är lättare att skylla allt på honom och se honom som boven.