Inte min typ

Kapitel 39. Kaffe och svek.

Kapitel 39

(Astrids perspektiv)

Tankspridd tar jag en rykande kopp med kaffe ur baristans hand med ett snabbt leende och vänder mig sedan  om ut mot caféet för att hitta mina vänners bord. I några soffor i hörnet har Matilda, Anja och Elise slagit sig ner, uppslukade i sitt samtal om fredagens fest höjdpunkter. Om Elise bara skulle veta vad som hände mellan mig och Will efteråt skulle hon nog inte se så road ut. Jag ljög för henne och när jag bjöd ut henne med dem andra på fika så hade jag avsikterna att berätta sanningen men vad spelar det för roll nu? Det kommer uppenbarligen inte hända något med Will i framtiden så att berätta om mitt svek kanske bara är onödigt nu. Hennes dumma förälskelse och min dumma förälskelse ska då allt komplicera saker. 

Ikväll ska jag än en gång träffa Wills familj och göra ett såpass gott intryck att de skänker en slant eller åtminstone beviljar honom ett lån att klara sig på ett tag till. Att han ens lyckats övertala mig till något sådant bevisar bara hur olyckligt kär i honom jag är och att jag med tiden förlorar fler och fler hjärnceller. Men ikväll gäller det att jag är smart och inte bara svamlar på som jag gjorde sist, jag vill ju trots allt hans bästa fortfarande.

''Astrid, fick du en stroke?'' Ropar Anja över rummet och vinkar skrattande åt mig.

Tydligen står jag fortfarande vid kassan stirrandes ut över rummet, djupt försjunken i mina tankar och ovetande om växande kön bakom mig. Med ett förvånat ryck ursäktar jag mig och tassar generat fram till mina vänners bord. Jag slår mig ned bredvid Matilda och skrattar nervöst med.

''Vad tänker du på? Du såg så djupt fokuserad ut.'' Fnittrar Elise och lyfter sin egen kopp mot läpparna.

''Nej, jag fastnade bara med blicken på något.'' Viftar jag bort henne och väljer att byta ämne istället. ''Vad händer i era liv då?''

''Alltså baksmällan jag hade igår var ju en av dem extremaste fallen jag upplevt. Astrid, att du lever fortfarande är ju ett mirakel.'' Flinar Matilda och rufsar retfullt om mig i håret. ''Hur kom du ens hem i fredags?''

Ska jag ljuga? Får jag ens berätta att Will har bott hos mig dem senaste dagarna? Okej, nej, den informationen behöver jag inte dela. Kan jag säga sanningen samtidigt som jag uppehåller min lögn för Elise? Orkar inte komma på fler nya lögner men inget fel med halva sanningar. 

''Will följde mig hem men det är absolut inget mer med det, vi är bara vänner.'' Svarar jag snabbt och ser vädjande på Elise som ser ganska osäker ut.

''Du sa ju att han bara ville fortsätta festa.'' Protesterar Elise förnärmad.

''Ja, men efter att jag snackade med honom kom han ikapp mig iallafall och tyckte väll att det kändes osäkert för mig att gå hem själv i det tillståndet. Du vet hur killar är; ska alltid vara tuffa och rädda damer i nöd.'' Ler jag spänt och tar en klunk av mitt kaffe.

''Det låter då inte som något Will skulle göra.'' Flinar Anja och blinkar menande mot mig. ''Astrid, jag tror du lyckats fånga den eftertraktade Wills intresse.'' 

Elise ser plötsligt väldigt frånvarande ut och stirrar grubblande ut genom fönstret. Vad gör jag nu då? Ska jag ljuga eller bara låta henne leva med det faktum att andra här i världen är kär i samma kille? Ingen av oss har ändå ingen chans med honom så det kanske för oss närmre.

''Nej, han har framfört väldigt tydligt att vi bara är vänner vilket jag nöjer mig gott och väl med.'' Ler jag ansträngt och pillar distraherat på mina naglar som om jag inte kunde bry mig mindre.

''Sluta, ni hade varit så söta tillsammans!'' Utbrister Matilda och slår mig exalterat på armen. Jag fortsätter utbyta bekymrade blickar med Elise och hon ser ut att vilja byta samtalsämne lika mycket som jag gör. ''Jag såg er allt hångla ute på dansgolvet. Det var som i en film.'' Fortsätter Matilda drömskt och jag stelnar till.

''Vi hånglade inte, det var en vänskaplig kram.'' Försvarar jag mig uppjagat och flackar stressat med blicken. 

''Ja, vad det än var så var det gulligt.'' 

Tystnaden lägger sig över vårt lilla bord men det är bara jag och Elise som känner av spänningen tjock nog av skära i. Om hon är så kär i Will som hon påstår sig vara vill hon säkert döda mig och om hon är det minsta intelligent har hon även förstått att jag bara ville ha honom för mig själv och inte hade planerat att introducera henne på nytt. Jag är en oärlig, självisk vän och hon förtjänar bättre än så.

''Detta har varit trevligt men jag måste dessvärre börja röra på mig. Men vi hörs väll imorgon skulle jag tro.'' Ler Elise och dricker snabbt upp sin dricka innan hon reser sig upp för att gå.

''Elise-'' Börjar jag men hon avbryter mig.

''Vi hörs imorgon.'' Säger hon mer bestämt hon spänner blicken i mig för en sekund innan hon stampar ut ur caféet och lämnar mig skamsen och skuldmedveten. 

''Hon var ju inte på bäst humör.'' Säger Anja med ett stelt leende på läpparna.

''Ni är ju för tröga. Hon är helt galen i Will och har varit hur länge som helst nu!'' Utbrister jag med en djup suck och sjunger ner i soffan och drar fingrarna frustrerat genom håret.

''Seriöst? Varför sa du inget? Nu har jag ju suttit är tjatat om hur gulliga du och Will helt ovetande. Fan, hon måste hata oss.'' Stönar Matilda och slår handflatan mot pannan uppgivet.

''Tro mig, hade gärna sagt något om hon inte suttit precis framför mig. Och inte för att vara egocentriskt eller något men är rätt säker på att det är mig hon hatar.'' Muttrar jag och rör dystert om i min kopp.

"Hon hatar dig inte, du har ju trots allt inte känslor för honom eller något." Säger Matilda uppmuntrande och Anja stämmer in.

Detta lyckas jag inte svara på utan slutar bara tvärt upp med att röra runt i kaffet. Min tystnad säger mer än tusen ord och båda tjejerna stirrar mållöst på mig. Så förväntat men ändå överraskande.

"Nämen ser man på, den motståndskraftiga Astrid blev till sist förförd av skolans casanova. När ska ni på er nästa dejt då?" Fnittrar Matilda och knuffar lekfullt till mig i sidan.

Jag väljer att undanhålla det faktum att jag ska äta middag med hans föräldrar ikväll för det är ju ändå inte på riktigt. Kanske är det bäst ändå om jag bara fortsätter förneka att han faktiskt lyckats, trots min motviljan, charma mig till att bli ännu en av hans hejdlösa beundrare.

Till slut lyckas jag byta samtalsämne och så sitter vi där ett tag och bara pladdrar om det ena och det andra. Jag kommer på mig själv med att njuta av att bara sitta och lyssna eller  prata av mig om de oviktigaste saker. Jag har inga avsikter att röra mig ur fläcken förens Will börjar spamma min mobil med påminnelser och jag får sakta men säkert pallra mig hem för att försöka se acceptabel ut som min roll som svärsdotter.