Inte min typ

Kapitel 17. Rör på fläsket, tjockis!

Kapitel 17

(Astrids perspektiv)

Det är varmt men fläktar svalt när vi sakta men säkert rullar igenom den fortfarande sovande staden. Solen är fortfarande bakom horisonten men himlen blir allt ljusare. Det känns nästan som om jag ska somna där bak på cykeln, kanske är det alkoholen.  Väldigt fridfullt förutom att Will fortsätter skälla på mig för att jag lutar mig för mycket åt sidan vilket rubbar balansen. Cykeln har redan fått punktering vilket gör det ännu tyngre för Will att trampa oss båda framåt. Detta ger honom såklart chansen att klaga på min tyngd vilket jag nu lärt mig acceptera och ignorera. Han vet verkligen hur man charmar en flicka.

"Ska vi byta?" Flåsar han när en lång backe kommer upp framför oss. Nyfiket lutar jag mig åt sidan för att få ett titt på backen vilket resulterar i att cykeln vinglar till och Will skäller ilsket som en liten hund. 

"Du väger typ dubbelt så mycket som mig, hur tror du ens det vore möjligt?" Fnyser jag och klamrar mig fast extra hårt vid pakethållaren då jag får känslan av att han kommer sparka av mig när som helst. Om det är något jag lärt mig under vår korta tid tillsammans så är det att Will inte är pålitlig. 

"Kallar du mig fet nu också?" Utbrister Will stött och försöker mycket riktigt skaka av mig igenom att försöka stegra. I desperation klänger jag mig fast vid Will. Om jag åker, åker han ned med mig.

"Du har fan mobbat mig hela vägen, men lite mjuk är du allt." Säger jag retsamt och passar på att klämma lite över hans mellangärde. Självklart är han vältränad men någon måste se till att hans ego inte blir för stort för hans eget bästa. 

"Nej nu du." Cykeln kommer till ett abrupt stopp vilket leder till att jag, trots mitt järngrepp runt Wills midja, ramlar av och rullar ner i det blöta diket. Med ett gällt, frustrerat skrik tar jag mig snabbt upp igen men då är han redan påväg upp för backen i full fart.

Tänker han helt seriöst lämna mig här? Mitt i natten! Förfärat springer jag efter ropandes men ger snabbt upp min hopplösa jakt. Om han nu bestämt sig för att lämna mig finns det ingen chans att jag springer ikapp honom eller ännu mindre tar mig upp på cykeln igen. Får väll ringa upp mamma som kommer överlyckligt att behöva plocka upp sin dotter ensam vid sidan av vägen innan solen ens gått upp. Besegrat fiskar jag upp mobilen ur fickan och letar motvilligt upp mammas nummer.

"Rör på fläsket, tjockis!" Hör jag plötsligt i toppen av backen. Jag lyfter blicken och ser Will stående bredvid cykeln, tittandes ner på mig med en busigt leende på läpparna. Han vinkar lockandes på mig att komma, säkert väldigt nöjd över sitt lilla spratt. Jag väljer att ignorera det faktum att han precis kalla mig tjockis och kan inte låta bli att le. 

När jag joggat upp för backen står han där fortfarande lika belåten och ser ut över landskapet. Ifrån den här höjden ser man långt och det är minst sagt en vacker syn. Det är nu ganska ljust ute och på toppen av kullen där vi står kan vi nästan se solens första strålar i horisonten. Jag vänder mig tillbaka till Will och i samma stund som jag låter mig själv studera hans ansikte i morgon ljuset för ett ögonblick är det plötsligt som om jag får ett slag i magen. Jag slår förskräckt undan blicken direkt och tar ett djupt andetag för att lugna mina plötsliga nerver. Vad hände precis? 

"Jaja, fortsätt trampa bort fettet." Försöker jag säga i mina vanliga ton som plötsligt känns väldigt ansträngd och sätter mig på pakethållaren igen. På reflex vill jag linda mina armar runt hans midja som innan men det känns fel. Det är fel.

"Tacket man får för att trampa runt dig över halva stan." Suckar han men så rullar vi iväg ändå.

''Du dumpade mig precis i diket och tvingade mig springa upp för hela backen, du är inte direkt en hjälte i mina ögon.'' Fnyser jag och slår honom löst på ryggen vilket han skrockar roat åt. 

Något känns annorlunda men jag vet inte vad.