Inte min typ

Kapitel 41. Föräldramötet

Kapitel 41

(Astrids perspektiv)

Med en helt tagen Will bakom mig som verkar ha tappat all talförmåga, går jag självsäkert fram till den stora, avskräckande porten. Förhoppningsvis hittar han den snart för det finns inte en chans i världen att jag lyckas charma hans föräldrar på egen hand.

Det känns bra att för en gångs skull vara den i kontroll. Han tänkte kyssa mig, han tänkte så kyssa mig men jag var stark och stod emot. Men även om det funkade som en frestelse så tvivlar jag fortfarande på att det var mer än så. Han kan omöjligt besvara mina allt för starka känslor... ännu.

Jag knackar med viss säkerhet på dörren och kastar blicken bakåt på Will som verkar ha kommit ut ur sin trans och joggar ikapp mig. Några sekunder senare öppnas dörren av yngre tjej som jag inte tidigare sett. Hon har isigt, blont hår med ett par välbekanta, blå ögon som är vackert sminkade. Hon ler varmt, först mot Will och sedan mot mig med en nyfiken glimt i ögon.

"Hej, Astrid. Jag är Wills syster, Samantha." Presenterar hon sig och räcker ut sin hand åt mig.

"Jag är Astrid." Säger jag skakigt och tar trevande hennes hand.

Dummer, hon vet redan vem du är. Nu är det viserligen inte hans lillasyster jag behöver charma men det gör inte saken bättre direkt.

"Jo, ja, Will har berättat så mycket om dig. Kan jag bara säga att ni gör ett bedårande par." Kvittrar hon glatt och håller envist kvar min hand. Så hon vet tydligen inte heller om lögnen.

"Åh, tack. Han är min klippa." Instämmer jag och kastar en kärleksfull blick åt Wills håll. Själv står han bara och flinar roat. Vad gör han? Måste jag ro den här båten själv eller?

"Hon vet." Skrockar han roat och tränger sig förbi sin syster in i huset.

"Jaha, ursäkta mitt abnormala beteende." Ursäktar jag mig generat och följer efter de båda syskonen in.

Huset är otroligt nog ännu lyxigare på insidan än det är på utsidan. Det är skinande rent med blänkande golv och ser ur att vara hämtat direkt ifrån en modern arkitektur katalog. Jag vill nästan låta bli att andas för att inte riskera att ens förorena den betydligt renare luften, vad använder de för luftkonditioneringsystem egentligen? Jag är för klumpig för att tillåtas att vistas i det här hemmet. Allt ser så förskräckligt ömtåligt och dyrbart ut.

"Välkomna." Plötsligt dyker Elisabeth upp från ingenstans och till min belåtenhet lägger jag märke till att hon bär en liknande klänning som jag fast mörkgrå och inte lika tajt åtsittande. Jag passar tydligen bättre in än jag vågat hoppas.

"Hej... mamma." Hälsar han med ett avsmakligt ansiktsuttryck som om ordet 'mamma' smakar beskt i hans mun.

"Kul att ni båda är här. Sven hämtar upp maten just nu så er sena ankomst går förbisedd." Säger hon med ett kallt leende. Den passivt aggresiva kommentaren tar mig med sådan överraskning att jag för ett ögonblick står helt överrumplad.

"Jag får nog ta på mig den skulden. Skulle göra mig i ordning för kvällen och det blev bara totalt kaosartat." Svarar jag artigt med ett kort skratt.

"Befängt! Du behöver inte-" Börjar Will att protester men jag griper tag i hans arm och spänner ögonen i honom.

"Självklart, det förstår jag ju." Ler Elisabeth ansträngt och viker undan med blicken.

En stel tystnad äger rum och jag söker desperat i huvudet efter ett samtalsämne men det är extra svårt när jag är medveten om hur splittrad den här familjen är. Jag vänder mig mot Will för att få hjälp men han ser mer intresserad ut i sina fina läderskor. Kanske vi borde ha snackat ihop oss mer iallafall.