Inte min typ

Kapitel 14. Bär hjärtat på ärmen.

Kapitel 14

(Wills perspektiv)

"Vem bryr sig." Muttrar hon och blundar stillsamt.

Okej, måste verkligen lugna ner mig och inte bli så uppjagad varje gång någon nämner mitt och Ylwas så kallade 'förhållande'. Astrid trampar mig bara verkligen på tårna ibland men det är inte hennes fel att det skvallras som det gör. Jag passar på att studera henne lite närmare när jag väl har chansen. Hennes bruna hår är lockat men är numera ett stort, mörkt trassel. Hennes stängda ögon är mörkt sminkade, lite som en panda. Trots att jag i dem flesta fall vi träffats stört mig på henne måste jag medge att hon är ganska söt ändå. Inte min typ dock.

Plötsligt öppnar hon ögonen igen och först då märker jag hur nära jag är, för nära. Hennes bruna ögon stirrar in i mina blåa. Någon annan reaktion får jag inte, ingen säger något. För ett ögonblick sneglar jag ner på hennes läppar, känns bara som något naturligt när ens ansikten befinner sig så här nära, planerar inte direkt på att göra något.

"Åh fan heller!" Mumlar hon hotfullt men gör inget annat gör att hålla mig på avstånd. Ska jag? Bara för att jag kan.

I samma ögonblick slängs dörren bakom oss upp, vi rycker båda till och hoppar isär som om vi faktiskt hade gjort något. Det tar mig en stund att fokusera men till sist ser jag att i dörröppningen står ingen mindre än Ylwa. Astrid försöker se neutral ut men jag ser hur hon spänner sig, troligtvis rädd för vad Ylwa skulle göra om hon nu misstänker att något hänt.

"Will och... Astrid." Säger hon med ett ansträngt leende. "Vad gör ni då?" Fortsätter hon och försöker med svårigheter att låta avslappnad. Jag öppnar munnen för att försvara mig men Astrid hinner före.

"Will hjälpte mig ta hand om Elise, hon mår inte så bra, något hon rökte." Säger Astrid nonchalant och lägger en hand på Elise som sitter uppkrupen i solstolen fortfarande. "Du mår bättre nu va?" Frågar hon och klappar Elise tröstande på armen men fortsätter snegla mot Ylwa.

"Det var snällt, har du ringt hennes föräldrar?" Frågar Ylwa Astrid som ser allt mer osäker ut. Hon sträcker sig mot Elise och tar hennes mobil.

"Jag går och... ja gör det." Tvekar Astrid, som verkar ha blivit lite avskräckt av Ylwa, och smyger iväg runt husknuten för att ringa.

"Visst är hon söt." Sakta vänder jag mig mot Ylwa igen som plötsligt står mycket närmare. "Hon är nyinflyttad och har inte så många vänner än."

Det är en fälla, hon försöker skuldsätta mig för att jag konversera med en tjej som inte var hon. Detta är just den typen av beteende från Ylwa som får mig att ifrågasätta varför jag någonsin blev involverad med henne. Kom tillbaka till verkligheten, Ylwa. Jag är inte din knähund!

"Bedårande." Fnyser jag utmanande och tar en klunk ur min öl.

"Om hon är bedårande, vad är då jag?" Jag ser förbryllat upp på henne från där jag sitter. Hon skjuter kaxigt fram hakan och höjer ögonbrynen i väntan på mitt svar. Är det här något vridet maktspel? Eller är hon bara svartsjuk och i behov av bekräftelse? Hur som helst vill jag inte ge det till henne. Inte nu. Jag reser mig upp så att jag istället ser ner på henne.

"Du är bara Ylwa." Flinar jag och Ylwas för övrigt varma, glada ögon blir iskalla. Hon skrattar dock men gör ingen vidare ansträngning i att göra det trovärdigt. Uppenbarligen sur men lyckas hålla god min som vanligt. Bär sitt hjärta på ärmen.

"Du vet att du älskar mig egentligen." Spinner hon mjukt och knäpper händerna runt min nacke för att dra ner mig till hennes nivå. Alltså den här tjejen byter attityd lika ofta som hon byter skor.

"Visste inte det men kan googla på det när jag kommer hem." Säger jag och rycker på axlarna och tar en klunk av ölen. Ylwa förlorar till sist tålamodet och drar åt sig sina armar.

"Tror du druckit tillräckligt ikväll, inte sant?" Säger hon surt och tar ölen ur min hand

"Ge tillbaka min öl." Protesterar jag irriterat och gör ett slött försök i att ta tillbaka den men hon backar hastigt. Plötsligt får hon något slugt i blicken, som att hon är överlägsen.

"Du menar min öl, Will." Flinar hon med en betoning på 'min'. Med det vänder hon på klacken och marscherar in i huset igen.

Varför känner jag mig som ett barn som precis blivit ifråntagen sin leksak?