Inte min typ

Kapitel 34. Vad som kunde ha skett.

Kapitel 34

(Wills perspektiv)

Hand i hand leder jag den väldigt berusade Astrid hem. Det tar cirka en en kvart att gå egentligen men med tanke på att vi får stanna titt som tätt för att Astrid gör något klumpigt eller att jag håller på att kikna av skratt på grund av det klumpiga som Astrid gör, så lär vi vara framme någon gång imorgon. Hon svamlar om allt mellan himmel och jord vilket får mig att ifrågasätta om hon inte tagit något annat. Jag kan inte ens klaga över att vi bara var där i fyra timmar för fulla Astrid är en av dem mest underhållande ting som någonsin funnits.

"Jag måste bekänna en sak." Utbrister hon plötsligt och täcker sitt ansikte med handen dramatiskt.

"Vadå?" Skrattar jag.

"Elise är förälskad i dig." Hon drar åt sig sin hand och håller båda för munnen, chockad över vad hon precis avslöjat. "Säg inte till någon." Piper hon hest.

"Jag ska berätta för alla!" Utbrister jag i spelad förvåning.

"Såklart bryr du dig inte." Muttrar hon och jag flätar diskret ihop våra fingrar igen.

"Det gör jag verkligen inte." Erkänner jag flinande och hon himlar med ögonen.

"Sant, lika bra att hon vet nu att du aldrig kommer älska någon annan lika mycket som du älskar dig själv." Fortsätter hon och slår mig löst på armen. "Att hon inte lärt sig ännu efter att ha studerat dig såpass länge." Tillägger hon och jag börjar bli obekväm med samtalsämnet.

När vi kommer upp på rätt gata och till och med ser huset får Astrid något tveksamt i blicken. Stegen saktar ner såpass att jag nästan får dra henne fram.

"Mina mamma sover." Viskar hon trots att vi inte ens är i närheten av huset än.

"Annika lär inte bli något problem. Tro mig, jag har smugit mig in i alla möjliga sorters hus ett dussintals gånger." Försäkrar jag henne och släpper hennes hand för att lägga min hand på hennes smalryggen istället.

"Okej, sluta säga hennes förnamn. Av någon anledning är det äckligt när du gör det." Grimaserar hon. "Då litar jag på att du håller mig i styr." Tillägger hon när vi närmar oss huset.

"Allt du behöver göra är att låsa upp och resten fixar jag." Flinar jag och ser tyst på när hon fumlar med nycklarna och låser med svårigheter upp dörren. Sakta öppnar hon den och vänder sig sedan frågande mot mig.

Innan hon hinner reagerar slänger jag utan svårigheter upp henne på axeln. Till min förvåning skriker hon inte ens i överraskning utan hänger bara slappt över min axel som om det vore normalt. Utan att hon gör något motstånd, som jag förväntade mig, tassar jag in i huset.

"Jag är inte så extremt klumpig att det är smidigare för dig att bära mig." Hör jag henne muttra där bak.

"I det tillståndet du är i nu så tror jag faktiskt det." Viskar jag tillbaka och smyger upp för trappan som knakar då och då på grund av min och Astrids sammanlagda vikt. Annika- jag menar Astrids mamma, verkar fortfarande sova sött.

Till sist kommer vi osedda in i Astrids rum och jag pustar ut samtidigt som Astrid börjar krångla sig ur mitt grepp. Jag börjar försiktigt sätta ner henne på golvet men då råkar hon knäa mig i magen och hon rasar ner på golvet. Med en duns landar hon och håller för munnen för att inte släppa ut ett skrik. Det måste ha gjort ont.

"Kan du sluta skada mig? Jag svär, du gör det med mening numera." Visk-skriker hon och håller handen skyddande mot bakhuvudet.

"Förlåt, jag är väl bara ett sadistiskt svin." Skrattar jag och hjälper henne upp.

När hon väl står på fötter igen knuffar hon mig bakåt på sängen. Jag dunsar ner och nickar gillande åt henne vilket får henne att rodna.

"Såja, nu börjar det hända saker." Flinar jag i ett försök att reta upp henne som mina raggningsförsök alltid gör men den här gången himlar hon inte med ögonen eller slår mig. Hon ser seriös ut, helt plötsligt.

"Will." Mumlar hon och kryper upp i sängen bredvid mig.

Jag sätter mig upp mot väggen, obekväm över den ändrade stämningen, och ser undrande på henne. Hon stryker en slinga av hennes hår, som fallit över hennes ansikte, bakom örat och sväljer nervöst. Hon verkar inte veta vad hon ska göra av händerna här näst så hon gömmer dem under täcket och drar upp det en bit. Vad händer? Är det vad jag tror? Det får det inte vara.

"Astrid, vi borde inte..." Viskar jag när hon sakta börjar luta sig närmre. Som hypnotiserad stirrar jag på hennes läppar som börjar glida isär. "Astrid." Försöker jag igen och ser upp på hennes halvstängda ögon.

"Håll käften." Mumlar hon och i samma ögonblick får våra läppar kontakt.

Mina försök i att hålla emot blir mer och mer hopplösa, ganska onödiga faktiskt, för 0.2 sekunder senare är jag ovanpå henne och har inga planer på att sluta. Jag nafsar lekfullt på hennes läpp och hon virar sina ben runt min midja för att föra mig närmre, som om det vore möjligt. Allt känns så bra, så rätt. Snabbt blir jag otålig och övertänd så försiktigt börjar jag lirka med knapparna på henne skjorta men halvvägs ner börjar jag tveka och min nyktra hjärnhalva går igång. Hon är mycket mer berusad än mig och trots att hon verkar gilla detta lika mycket som mig så lär hon ångra det imorgon. Vi är vänner.

Med svårigheter drar jag mig ifrån och ser tveksamt ner på henne. Hon andas tungt och ser förvirrat upp på mig, tillbaka tagen av mitt plötsliga avslut. Hon grabbar tag i mitt ansikte för mina läppar tillbaka till hennes ännu en gång. Jag kan inte låta bli att le in i kyssen.

Den här gången är hon mycket mer beslutsam och börjar dra och slita i min t-shirt och hennes händer trevande över min kropp. Än en gång tvekar jag men låter henne dra den över mitt huvud. Ju längre vi fortsätter ju svårare blir det att sluta och jag tänker inte genomföra detta, inte så här.

"Så vad blir det till frukost imorgon?" Säger jag och rullar över på rygg. Inte det mest diskreta sätt att bryta av en kyss men jag kommer inte på något annat att säga.

Astrid häver sig upp på armbågarna och blänger på mig som ett barn som precis blivit ifråntagen sin leksak. Jag ler ursäktande tillbaka för det finns inte mycket mer jag kan göra. Helt ärligt vill jag att hon sätter sig gränsle över mig just nu och fortsätter där jag avslutade. Istället reser hon sig med en djup suck och lämnar vingligt rummet. Stelt ligger jag kvar utan tröja och tvekar på vad jag ska göra nu. Stämningen är förstörd och numera också vår vänskap.

När Astrid kommer tillbaka sitter jag på sängkanten väntandes. Hon har tvättat bort sminket och bär en svart morgonrock.

"Förlåt." Säger jag hest.

"Du vet, du förstörde vad som kunde ha blivit en mysig stund." Muttrar hon och drar ut en byrålåda.

"Du vet, jag kan bli fälld för våldtäkt." Svarar jag halvt seriös och reser mig upp för att närma mig henne.

"Så full är jag inte." Utbrister hon frustrerat och gömmer ansiktet i händerna. "Vet du vad, vi glömmer att det här någonsin hänt. Jag ska byta om och när jag kommer tillbaka är du antingen inte här längre eller så ligger du knäpptyst på golvet."

Rodnaden lyser på hennes kinder av frustration och antagligen förlägenhet  innan hon stampar ut ur rummet igen. En kväljande känsla sköljer över mig och det känns som det bildats en enda stor klump i magen. Hon tror att jag avvisade henne på grund av andra anledningar men så är det inte. Nu tänker jag lyda och inte prata mer om detta men jag vägrar låta detta komma emellan oss.