Inte min typ

Kapitel 5. Trevligt att råkas!

Kapitel 5

(Astrids perspektiv)

Varför är det så ljust? Glömde jag dra för gardinerna innan jag gick och la mig? Det är kallt också och ovanligt tyst. Tystnaden gör det svårare att somna om, det känns bara fel. Om solen är uppe borde även pappa vara uppe och pyssla med något nytt projekt eller dammsuga fast än han vet att hela huset sover.

Motvilligt öppnar jag ögonen och känner mig i några sekunder bortkommen. Detta är inte mitt rum, inte mina möbler, inte mitt hem. Jag brukar vakna till havets stilla brus men utanför finns ingen bättre utsikt än grannens välskötta trädgård. Så detta är alltså det jag kommer vakna till det här det närmsta året tills jag tar studenten och kan flytta hemifrån? Yay.

Trots bytet av miljö är jag beslutsam att fortsätta med min vanliga morgonrutin. På med träningskläder och sen ut igenom dörren för en lugn springrunda. Det är någorlunda varmt i luften då den hittills kyliga våren till slut börjat få lite sommarvibbar. Tacksamt lämnar jag träningsjackan hemma och börjar springa längs gatan, fortfarande hoppfull om att jag ska lyckas hitta någorlunda väl i min nya miljö.

Cirka 4 kilometer senare är jag fullkomligt vilse. Inte många är ute så här tidigt på en söndag morgon så det finns lite brist på människor att fråga om vägen. Även om någon kommer vet jag inte vad jag ska fråga efter, har inte ens koll på vart jag bor. Min mobil tog jag inte med mig på grund av gammal vana så kan heller inte ringa mamma eller kolla på kartan. Har väll inget annat val än att fortsätta springa tills jag stöter på någon vars mobil jag kan låna.

Efter några minuter av ängsligt fortsatt joggande får jag syn på en annan joggare och jag får kuta för att hinna ikapp honom. Han är runt min ålder, lite äldre kanske med eldigt rött, axellångt hår som har har tillbaka draget av ett svettband.

"Ursäkta!" Flåsar jag och springer upp jämsides med honom. Han är inte ens svettig så jag gissar att han precis kom ut eller bara är väldigt vältränad.

"Hejsan?" Hälsar han förvånat och saktar ner.

"Hej! Ursäkta om jag stör mitt i din springrunda men jag har sprungit lite vilse. Skulle jag kunna få låna din mobil?"

"Jag lämnade tyvärr min mobil hemma men jag kom precis ut." Han pekar på ett litet våningshus i början på gatan. "Om du följer med upp kan du ringa där." Det känns osäkert att bara följa med en främling hem men jag får vänliga vibbar från honom. Han har ett snällt leende med fräknar, hur kan man inte lita på någon med fräknar?

"Ja tack, det vore hyggligt." Ler jag artigt och går med honom mot huset. "Egentligen ska man ju inte följa med främlingar hem men jag väljer att ta den risken idag." Killen skrattar.

"Då får vi väll snabbt lära känna varandra. Vad heter du först och främst?"

"Astrid. Du?"

"Magnus." Det är inte ofta man träffar på så söta killar med ett vanligtvis gubbnamn.

"Trevligt att råkas Magnus. Bor du själv?" Jag tar för givet att Magnus inte längre går i skolan men han kanske har någon flickvän jag bör förvarnas om.

"Detsamma, Astrid. Nej jag bor tillsammans med fyra andra killar, det är trångt men jag trivs." Säger han och håller upp dörren för mig.

"Fem killar i samma lägenhet, låter ganska kaosartat om du frågar mig." Skulle dock hellre bo med massa stökiga killar hemma vid havet än med mamma här.

"Ja, det kan bli bråkigt när någon glömmer betala hyran eller ligger med någons ex-flickvän men älskar hela bunten som om dem vore mina småbröder." Flinar Magnus och nästan joggar upp för trappen med mig i följd till tredje våningen.

"Låter riktigt kul iallafall." Fortsätter jag medans Magnus låser upp dörren.

"Som en jävla frat-förening på fem man." Skrockar Magnus och leder in mig i den stökiga men charmiga lägenheten. Skor ligger huller om buller i hallen men annars är det tomt så jag gissar att hans rumskompisar inte vaknat än. Kanske bäst så, Magnus må vara normal men det finns alltid konstiga människor som bor kollektivt.