Inte min typ

Kapitel 37. En sista tjänst

Kapitel 37

(Astrids perspektiv)

När mamma klampar in genom dörren med matkassar i högsta hugg så sitter jag lugnt i vardagsrummet och pluggar matte. Hon hälsar flåsande och ser sig lite snabbt om när hon ser att jag sitter ensam. Troligtvis förväntade hon sig Will också och verkar till synes minst sagt besviken över bara mig.

"Har din vän åkt hem nu? Jag som såg fram emot att laga middag till alla tre ikväll." Säger hon med rynkad panna och går ut i köket igen för att lasta ut kassarnas innehåll.

"Han måste lösa saker med sin familj."

"Förstår det men han var välkommen att stanna längre om det hade behövts, jag gillar honom." Kvittrar hon.

"Han har den effekten på folk." Muttrar jag och himlar med ögonen. Han får alla att falla för honom, kille som tjej, men kunde han inte åtminstone låta bli att charma mamma?

Efter några minuter kommer mamma ut och sätter sig i soffan bredvid mig. Hon slår på tvn på låg volym vilket tyder på att hon vill snacka om något. Jag låtsas inte om den uppenbara hinten och till sist harklar hon sig vilket tvingar mig att kolla upp på henne. Hon ler busigt och makar sig närmare.

"Så, hur går det med Harvey?"

Där kom den. Den efterlängtade frågan som jag gruvat mig för sen jag kom upp med den här onödiga, dumma lögnen som endast blev till för att skuldsätta mamma inför flytten. Under natten hade han försökt ringa några gånger och bara lämnat ett meddelande där han ber mig svara. Nej tack, föredrar att leva i förnekelse.

"Vi är okej." Svarar jag kort och låtsas fokusera på matten istället.

"Jaha, han borde komma och besöka någon gång." Föreslår hon uppmuntrande.

"Vi har bara varit separerade i typ en månad." Svarar jag med en tjurigare attityd än vad mamma förtjänar. Förstår att hon är nyfiken på mitt kärleksliv men det är svårt att låtsas som om det inte går skit nu.

"Men allt är bra mellan er?" Pressar mamma och jag suckar tungt. Kanske bäst att berätta en vesion av sanningen åtminstone.

"Ärligt talat så har jag funderat på att göra slut, det här med långdistans funkar bara inte för oss." Säger jag halvhjärtat i hopp om att det ska stilla hennes nyfikenhet.

Mamma ser skyldig ut vilket absolut inte var min mening. Tänker att det är lika bra att påbörja avinstallationen av den här påhittade relationen på ett diskret sätt. Det har pågått för länge och jag känner inget behov av att fortsätta envisas med det.

"Så saknar inte direkt där hemma just nu." Tillägger jag för att förhoppningsvis lätta hennes samvete en aning.

"Vad synd men om du känner att det är för det bästa så." Säger mamma med ett sympatiskt leende och går ut i köket igen.

Att ingen än så länge har genomskådat mina lögner är ett mirakel. Jag måste bara vara en såpass bra skådespelerska. Dock gjorde jag ett åtlöje av mig själv när jag mötte Wills föräldrar men det var bara ett ynka möte som dem troligtvis inte ens kommer ihåg.

Just när jag tänker tanken plingar min mobil till och Wills, alias, namn lyser upp på skärmen. På tal om trollen.

Från: Superduperkillen#1
Hehe jag igen. Behöver din hjälp. Kommer över strax.

För i helvete! Tydligt fick han inte hjälp från sina föräldrar så nu kommer han krypande tillbaka till mig för att slicka såren. Finns inte en chans att jag låter honom spendera ännu en natt här och tillåta mina känslor för honom att fortsätta växa på det här viset.