Inte min typ

Kapitel 7. Självömkan klär mig.

Kapitel 7

(Astrids perspektiv)

Mamma ställer få frågor under vägen tillbaka och retas mest lite över att jag lyckats springa vilse så nära hemmet. Jag lyssnar inte riktigt utan är för djupt insjunken i mina tankar. Vad är chansen att jag springer in i en kille vars rumskamrat jag fick sparkad dagen innan? Gjorde jag något fel igenom att be om ursäkt? Precis innan jag stängde dörren hann jag uppfatta ett besvärat ansiktsuttryck hos honom och om blickar kunde döda skulle jag vara en hög aska. Magnus sa ju att det var folk som inte betalade hyra, det kanske var den där killen han pratade om. Fan, nu mår jag ännu sämre.

"Kom bara ihåg att ha mobil med dig i framtiden." Avslutar mamma sin monolog och stiger ur bilen.

En stund senare stiger jag, fortfarande grubblande, också ut utan något mål. Måste duscha och äta något men sen? Jag har absolut inga kompisar, bara irriterande, yngre kusiner. Jag har gått på nog med soloäventyr för idag och kommer säkert bara gå vilse om jag försöker. Mamma skulle nog föredra om jag stannade hemma och hjälpte henne städa och inreda men det tar emot. Våra prydnader hör inte hemma här men förr eller senare måste jag bara acceptera att det är så här det kommer bli och att få det här spökhuset att kännas lite mer som hemma kanske hjälper mig på traven.

Efter en snabb dusch börjar jag rota igenom mina kläder som jag slängt huller om buller i en resväska. Allt är en grå-brun sörja och jag kommer på mig själv i att bli frustrerad över vart varannat plagg. Där hemma har alla känt mig sedan alltid och jag behöver sällan göra första intryck, särskilt med mina kläder. Imorgon kommer jag vara tjejen som börjar i mitten av vårterminen och dem kommer inte ha något annat att döma av mer än mitt utseende. Det här duger fan inte!

"Mamma!" Utropar jag samtidigt som jag klär på mig det som ligger överst i väskan. "Jag behöver nya kläder."

"Åh, va bra!" Tjuter mamma exalterat nerifrån. "Jag hade faktiskt tänkt föreslå att vi går ut och shoppar lite."

Köpcentret är betydligt större än det vi har hemma så efter några timmars shopping är jag fullständigt utmattad. Mor min springer för det mesta runt i inrednings affärer medan jag noggrant plockar ut kläder, accessoarer och smink utefter dem senaste trenderna. Kosta vad det kosta vill och jag vet att mamma går efter en liknande metod.

I omklädningsrummet ser jag inte ut som mig själv. Dem tajta kläderna visar upp mina knappt existerande kurvor och dem pösiga plaggen får mina kroppsdelar att se proportionella ut men inte på ett idealiskt sätt. Expediterna där emot drar efter andan och överöser mig i komplimanger som hjälper men som jag vet bara är en strategi för att sälja på mig deras överprisade bitar av ihopsytt tyg.

"Finns denna i en större storlek tror du?" Frågar jag ut i luften och drar för draperiet där jag förväntar mig att en expedit ska stå, men inte längre såklart. Istället står där en tjej i min ålder som ger mig en blick jag inte skulle kunna beskriva som något annat än bitchig. "Förlåt jag trodde det var..." Börjar jag men tjejen himlar bara med ögonen och går in i ett annat omklädningsrum där två andra tjejer står halvt påklädda och fnissar.

Efter den, i mitt huvud, väldigt dramatiska incidenten tycker jag det är nog med shopping för idag och försöker istället hålla mammas tempo när hon går från butik till butik i jakt på lampskärmar, dukar och gardiner. Jag svarar halvdant när hon frågar om min åsikt, hon verkar missnöjd men generellt obrydd över min brist på engagemang. Konstant försöker hon även sälja på mig grejer till mitt nya rum men i slutet av shoppingturen verkar hon ha insett att det där rummet troligtvis kommer stå lika kalt och tråkigt som det alltid gjort. Kanske är jag en minimalist, kanske är det min självömkande påminnelse om att jag aldrig kommer trivas i det där fördömda huset. Det är synd om mig, bläh. 

~Ta det här kapitlet med en nypa salt, det blir bättre~