Inte min typ

Kapitel 46. Tro det eller ej.

Kapitel 46

(Wills perspektiv)

Grusiga ögon, stel rygg och en stark känsla av ruelse efter gårdagens händelse. Det var inte så jag planerat att kvällen skulle gå, jag hade inga planer för övrigt men säkerligen något åt det ljusare hållet. Att hon skulle hoppa på mig sådär från ingenstans, från alla håll var inte schysst! Det var inte min mening att såra henne, fan det var det sista jag ville göra, men jag tänker inte bli någon annans egendom, inte Ylwas, inte ens Astrids. I samma stund som hon började prata om oss två och om en meningsfull relation bildades det ett orosmoln över mitt huvud och en rejäl klump i magen. Hon vet att hon frågar om mycket, hon vet att jag bryr mig om henne, varför kan hon inte bara vara nöjd med det vi har? Det är jag!

Obenäget reser jag mig upp och lämnar mitt delade rum, Jons säng står tom då han åkte till jobbet för länge sedan, det är snart lunchtid och ingen ide att masa sig till skolan. Resten av lägenheten är tom och jag är tacksam över att Jacob lät mig sova ut. Har inte sagt något men han anade väll det värsta då mitt humör inte var på topp igår. Dumma, Astrid!

Efter en liten lunch, då jag fortfarande inte är tillåten att äta av mina rumskompisars mat, duschar jag och klär på mig. I kroppen återkommer en bitter känsla varje gång mina tankar snubblar över Astrid och i ensamheten hemma med få distraktioner händer det allt oftare. Jag måste hålla mig sysselsatt med hjälp av andra människor och just dem befinner sig i skolan just nu, liksom hon.

13:21 valsar jag slappt in i skolan och får direkt syn på Jacob bland några bekanta vilket jag glädjes åt och möter upp med dem. Ju mindre områden jag håller mig på ju mindre är chansen att jag stöter ihop med Astrid, vi vet ju redan att vi slumpartat alltid möts på något sätt. 

''Du kom ändå?'' Hälsar Jacob förvånat med en hand på min axel. 

''Du vet ju hur viktig skolan är för mig.'' Flinar jag mot han.

''Förresten, bibliotekarien mordhotade mig precis över dina försenade böcker, eftersom du typ aldrig är i skolan får hon inte tag i dig.'' Muttrar han och nickar menande åt det hållet mitt skåp ligger. 

Åt det hållet Astrids skåp ligger. Fan, sen när blev jag livrädd för en liten tjej? Vad är det värsta som kan hände liksom? Att hon börjar gråta framför mig. Det skulle krossa mitt hjärta och jag skulle lova henne världen om hon bara log igen. Herregud, nu är jag blödig också!

Motsträvigt nalkas jag mot mitt skåp och ingen rötgråten flicka i närheten. Jag kommer på mig själv att bli besviken men får påminna mig själv att jag ska känna mig lättad att jag slipper ett stelt möte mitt bland allt folk. Trots det tar jag min tid på mig, fan, det kan nästan tolkas som om jag står och väntar vid mitt skåp. Av någon anledning tar det överdrivet lång tid att leta fram rätt böcker ur mitt stökiga, oanvända skåp. 

''Will,'' Hör jag plötsligt en bekant röst till sidan av mig. 

''Astrid.'' Säger jag och matchar hennes ton och kikar ut från bakom min skåpdörr.

Att påstå att hon såg förstörd ut med ett krossat hjärta och glansiga ögon hade varit en fullständig lögn. Hon såg ut som vanligt, möjligtvis smått irriterad men inget som pekar på att jag sårade henne överhuvudtaget, kanske spelar hon bara oberörd.

''Kan jag få komma in i mitt skåp?'' Suckar hon och kollar menande på min saker utspridda över golvet runt mitt skåp, jag behöver också maka på mig för henne att få plats.

''Allt för dig.'' Svarar jag skämtsamt och stänger igen mitt skåp och plockar upp mina böcker.

Utan att säga något mer öppnar hon sitt skåp och rotar i sin väska som om jag inte ens vore där. Hon vill verkligen inte ha något med mig att göra. Ouch!

''Förlåt.'' Vräker jag ur mig. 

''Tack.'' Svarar hon kort med ett spänt leende och smäller igenom sitt skåp innan och vänder på klacken, mer upprörd än hon först visa. 

''Behöver du en axel att gråta på så har jag en ganska spektakulär här.'' Fortsätter jag skämtsamt och pekar menande på min axel samtidigt som jag skyndar upp bredvid henne.

''Jag klarar mig.'' Säger hon, fortfarande med ett sammanbitet leende men vägrar se på mig.

''Säker? Du ser ganska förstörd ut.'' Pressar jag vidare och ställer mig framför henne så hon tvingas stanna upp.

''Är allt ett jävla skämt för dig?'' Ryter hon till slut vilket får några i korridoren att vända på huvudet.

De stora, bruna ögon blir aningen blanka och hon biter hårt i underläppen när den börjar darra. Var min briljanta plan att få henne att gråta? Nej, som vanligt har jag ingen plan men det kanske jag borde börja med.

Hastigt tar jag henne om armen och leder ut henne ur skolan för att få prata i lugn och ro. Hon stretar vagt emot men följer mer eller mindre med, inte för att jag tänker ge henne ett val. Vad har jag ens att säga? Förlåt? Har redan fått intryckt av att det inte hjälper något.

"Släpp mig för i helvete!" Fräser hon och rycker sig loss ur mitt grepp när vi kommit ut och jag ännu inte släppt taget om hennes arm.

"Astrid, det här problemet går djupare än att jag bara vill ha valmöjligheter. Tro det eller ej, men jag är inte så promiskuös som du säkert tror." Säger jag med ett litet leende. "Under tiden jag var 'tillsammans' med Ylwa var jag otrogen, som du vill kalla det, men bara under två incidenter." Okej, det var en onödig detalj jag inte behövde nämna.

"Bara två gånger? Wow, Will, vill du ha en medalj också?" Kvittrar hon sarkastiskt och himlar med ögonen.

"Vi var inte tillsammans!" Utbrister jag och drar frustrerat fingrarna genom mitt hår.

"Och det är inte vi heller!"

"Men detta är annorlunda, jag- jag bryr mig ju om dig." Säger jag hackigt. Är tacksam över att vi gick ut för vid det här laget har vi höjt rösterna markant.

"Så du brydde dig inte om Ylwa, inte vid någon tidpunkt?" Varför ska hon ställa så svåra frågor?

"Jo, ja, men hon var bara snygg så i början såg jag förbi hennes tråkiga personlighet." Flinar jag även om det är ganska taskigt sagt.

"Det kanske är samma sak med mig." Säger hon barskt med armarna i kors.

"Så snygg är du inte." Spottar jag ur mig och vill i samma stund svälja orden igen. Fan, va dum jag är!

Astrid står tyst och stirrar på mig, jag förväntar mig bara det värsta och gör mig beredd på en skrik fest, men istället för hon något jag inte är beredd på; hon skrattar. Rakt i mitt ansikte skrattar hon högt vilket förvirrar skiten ur mig.

"Så du förstår?" Undrar jag försiktigt med ett tveksamt leende.

"Dra åt helvete, Will!" Säger hon, fortfarande skrattande, och vänder sig om och går.

Är det ett bra tecken att hon skrattar eller är mina försök att bli sams bara såpass skrattretande? Men allt är inte ett jävla skämt för mig, tro det eller ej.