Inte min typ

Kapitel 21. Intimt värre.

Kapitel 21

(Astrids perspektiv)

Efter en väldigt försiktig åktur med mig sittandes på en plastpåse eftersom Will inte ville förarga Magnus igenom att fläcka framsätet med blod, så haltar jag klagande uppför trappan till Wills delade lägenhet. Varje gång han öppnar munnen för att klaga över mitt långsamma tempo stönar jag dramatisk i smärta för att påminna honom om vem som körde på vem.

Uppe i lägenheten schasar Will direkt in mig i badrummet och låser dörren efter oss, sedan börjar han rota i badrumsskåpet efter förband eller något. Själv sätter jag mig på toalettlocket och inspekterar såret närmare. Inget farligt men det behöver tvättas och lindas om då det fortfarande blöder lite. Förhoppningsvis blir det inget ärr när det väl har läkt.

"Du kan skölja av det i duschen." Säger han och ställer ner en lite låda med sakerna han hittat i handfatet för att rota igenom dem där istället.

Jag gör som han säger och biter mig så hårt i läppen att den nästan också börjar blöda när jag varsamt sköljer såret med tvål och vatten. Bränner så in i helvete!

"Det var inte såhär jag föreställt mig dig i min dusch." Skrockar Will när jag stänger av vattnet och klumpigt snubblar ur duschen.

"Att du ens föreställt dig det överhuvudtaget." Snäser jag irriterat tillbaka och sätter mig varsamt på toalettlocket igen. 

Will sätter sig på huk framför mig och börjar försiktigt torka av såret med pappersnäsdukar. Hans ena arm vilar på mitt lår när han duttar och den andra håller han runt min vad. Jag vet att han bara försöker hjälpa mig men den plötsliga intimiteten får mig att rodna mot min vilja. Kanske föreställer jag mig det men ibland känns det som han smeker upp och ner längs min vad vilket av någon anledning får mina hormoner att få fnatt och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Till sist klarar jag inte av spänningen längre utan tar abrupt näsdukarna ur hans hand.

"Herregud, jag gör det." Säger jag barskt och Will backar lite.

"Blev det för mycket för dig?" Flinar han roat och höjer ögonbrynen menande.

"Du är ju bara för mycket." Fnyser jag och himlar med ögonen. "Du kan ta och ringa din försäkring för detta kommer säkert bli ett ärr." Fortsätter jag halvt seriöst.

Will svarar inte utan stirrar bara tankspridd på sina blodfläckiga händer. Varför plötsligt så seriös? Jag tänker inte faktiskt stämma honom om han tror det. För att rädda situationen öppnar jag munnen för att skämta bort det men Will hinner före.

"Jag har ingen försäkring." Mumlar han och undviker min blick.

"Dina föräldrar har väll försäkrat dig?" Alla har väll en sjukförsäkring åtminstone.

"För några månader sedan kraschade jag med min väns cross. Inget var brutet eller så men jag blev jag informerad om att jag inte hade något försäkrat överhuvudtaget, inte ens sjukförsäkring. Jag har då inte skaffat någon och mina föräldrar har väll slutat betala för den när jag flyttade ut."

Mållöst stirrar jag på honom men han ser bestämt ner på sina händer i sitt knä, fortfarande sittandes på golvet. Jag bad inte om den här informationen och inte heller visste jag att den här killen hade en mörkare bakgrund än vad han låter folk se. Men varför tilldelar han mig, i stort sätt en främling, denna väldigt personliga historia. Han år grälen jag har med min mamma att verka så fjuttiga och oviktiga, vilket dem är och jag ser det extra tydligt nu.

"Var du bortskämd?" Hasplar jag ur mig. Will möter förvånat och en aning irriterat min blick. Jag är inte känd för min finkänslighet direkt.

"Nej. Eller kanske. Okej ja men dem skämde bort mig." Förvarar han sig surt.

"Åh, överöste dem dig i materiella saker istället för kärlek? Och nu är du bara ett ihåligt skal av pojken du en gång var." Flinar jag och sträcker mig fram för att nypa hans kinder vilket han besvarar med att slå bort min hand. Av någon anledning gör den här plötsliga allvarsamheten mig obekväm och jag föredrar att bara gå tillbaka hur det var innan.

"Du är ju obehaglig. Du skulle bara se min syster." Muttrar han nu leende och reser sig upp. Han sträcker fram sin hand mot mig och jag tar den för att häva mig upp. Plötsligt är våra ansikten väldigt, väldigt nära varandra. "Du ser då rakt igenom mig, fröken surtant." Säger han och trycker till min hand som jag nästan glömt att han fortfarande höll i.

"Ja, du har inte direkt någon djup personlighet." Sväljer jag och försöker se opåverkad ut samtidigt som jag sakta drar åt mig min hand. Desperat försöker jag ta kontroll över konversationen men det är så svårt när han stirrar ner mig så där men sina intensiva, blåa ögon.

Inte förens Will sneglar menande på min mobil inser jag att den ringer vilket lyckas väcka mig ur transen. Klumpigt tar jag mig förbi honom i det trånga badrummet och tar upp telefonen. Till min överraskning läser jag Harveys namn på skärmen. För bara två veckor sedan var jag upp över öronen kär men nu skäms jag med att säga att jag faktiskt glömt bort honom med allt som hänt på sistone.

"Hej, främling." Hälsar han glatt som vanligt när jag svarar.

"Se på fan, Harvey, vad har jag att tacka för nöjet?" Harvey är inte typen som bara ringer för att hälsa, inte när det kommer till mig iallafall. Visst, vi är 'bästa vänner' men varje gång han slår en signal vill han antingen ha läxhjälp, låna en cykel mitt i natten från någon fest eller, ännu värre, min hjälp till att ragga upp någon av mina tjejkompisar.

"Det var bara länge sen vi snackade. Hur mår du? Trivs du? Kan tänka mig att du saknar oss en del." Skrattar Harvey men jag ser inte det roliga i det.

Jo, visst saknar jag dem en massor men hans nedlåtande sätt att säga det på väcker massor av känslor i mig som jag inte ens visste existerade. Han tror säkert att jag gråtit mig till sömns varje kväll utan honom eftersom jag aldrig förr kunnat gå mer än en dag utan att prata med honom. Det värsta är att han vet det, han vet det så jävla väl.

Vänta, vänta! Vad håller jag på med? Harvey är min vän och har sen barnsben varit aningslös om mina känslor. Jag överreagerar till ett skämt.

"Nej, men seriöst, du har väll fått några vänner?" Utan att svara lägger jag frustrerat på och slänger aggresivt mobilen på en hög med handdukar i hörnet.

"Killproblem?" Flinar Will och sneglar menande på min mobil men ett frågande uttryck.

"Det kan man säga." Muttrar jag. "Har du någonsin blivit riktigt jävla friendzonad?" Vet inte varför jag frågar när jag redan vet vad han kommer säga.

"Du är rolig du! Nej, nej det har jag inte." Skrockar han. Såklart, det är väll han som sköter den biten gissar jag.

"Då kanske du inte är den optimala personen att fråga om råd då." Muttrar jag och börjar dra på mig mina skor. Såret har slutat blöda och ser rent ut så finns väll ingen anledning att stanna kvar mycket längre till. "Kör du hem mig?"

"Eller så är jag det." Tilllägger han och följer mig ut ur badrummet.