Inte min typ

Kapitel 9. Mina första vän.

Kapitel 9

(Astrids perspektiv)

Framför mig står killen jag stött på  om och om igen dem senaste dagarna. Som vanligt är jag lika chockad över att se 'vad han nu heter'. Hur kan jag fortfarande inte veta vad han heter och vad är chanserna att våra skåp ligger precis bredvid varandra. Försöker ödet säga något? Jag hoppas inte det; den här killen känns som en absolut no-life.

"Följer du efter mig?" Säger han misstänksamt med ett höjt ögonbryn.

"Smickra inte dig själv, jag har bättre saker för mig." Säger jag med ett kort skratt. "Men det ser ut som vi är skåpgrannar iallafall så vi kommer väll fortsätta springa in i varandra."

"Hoppas inte på för mycket. Om tre månader sticker jag härifrån och använder ändå aldrig mitt skåp." Muttrar han och lastar av en väldigt utsliten Supreme sportbag med böcker.

"Vilken besvikelse." Gäspar jag sarkastiskt och himlar med ögonen. Han verkar känna sig klar med konversationen men det är konstigt nog inte jag. "Så vad heter du?" Fortsätter jag och lutar mig mot skåpen. Han må vara irriterande och kaxig men jag står inte ut med att vi hela tiden springer in i varandra och inte ens kan varandras namn.

"Vet du inte det än?" Skrockar han självsäkert.

"Vem tror du att du är?" Fnyser jag och betraktar honom rota runt som en hund i sitt stökiga skåp.

"Will." Flinar han och blinkar åt mig. Med det stänger han sitt skåp och drar upp väskan över axeln.

"Du kanske kommer få påminna mig några gången." Säger jag kaxigt och försöker matcha hans självsäkra, belåtna attityd men han är orubbligt självsäker och släpper inte minen för en sekund.

"Mig glömmer du inte, Astrid." Med en sista blinkning vänder han på klacken. Det faktum att han kan mitt namn innan jag hunnit presentera mig överrumplar mig såpass mycket att jag inte hinner komma med en comeback förens han är bortom hörhåll. Fan, jag ville ju ha sista ordet! Juste, ja, jag har ju presenterat mig för Magnus så han måste ha hört det från honom.

Jag vänder mig tillbaka till mitt skåp i fortsättning med att flytta in. Just nu är det fyllt av mappar, kalendrar, pennfodral och massa annan skolskit jag aldrig kommer att använda. Helt ärligt kommer jag överleva på en penna, ett halvt sudd och papper jag kommer begära från mina klasskamrater. I skolstressen finns inte tid för organisation, bara kaos.

"Ursäkta?" Säger en röst plötsligt intill mig. Jag vänder huvudet så snabbt att jag sträcker en muskel i nacken. Tjejen som skrämde skiten ur mig ser lika förskräckt ut av min reaktion.

"Eh, ja, hej." Svamlar jag. Okej, djupa andetag. Om jag ska reagera så här varje gång någon pratar med mig kommer jag aldrig få några vänner i den här staden.

"Jo, jag såg att du pratade med Will. Känner du honom?" Säger hon storögt. Hon har nästan platinablont hår som når henne till naveln. Hon har stora, blå ögon vilket får henne att se väldigt söt och oskyldig ut. "Nä, inte riktigt iallafall. Lärde mig vad han hette först nu faktiskt." Säger jag och rycker på axlarna.

"Jaha, så du är ny här alltså? Jag heter Elise föresten." Ler hon nu, lite mer avslappnat och räcker fram sin hand.

"Astrid." Ler jag tillbaka och skakar lite väl formellt hennes hand. "Jo, jag är nyinflyttad och allt sånt ja."

"Vad typiskt att den första person du möter är Will Andersen. Han är typ aldrig i skolan och gör bara tillräckligt bra ifrån sig för att kunna ta studenten till sommarn." Säger hon med en suck och ser längtande på hans skåp.

"Har du en crush på honom eller något?" Frågar jag ointresserat. I samma sekund som hon började rabbla om Will lyssnade jag bara halvt och fortsatte organisera mitt skåp.

"Absolut, vem har inte det liksom." Skrattar hon helt ogenerat. "Han är liksom så cool och snygg och hysteriskt rolig." Säger hon drömskt och leker med en slinga i sitt hår.

"Har du ens pratat med honom?" Jag vet inte varför jag fortsätter med alla dessa följd frågor, jag bryr mig inte om vilken gud Will tydligen är, han är dryg och det är allt jag behöver veta.

"För cirka ett år sedan krockade vi och mina böcker flög ur min famn. Han hjälpte mig plocka upp dem som i en romantisk film, jag trodde iallafall att det var början på något vackert men vi har inte riktigt pratat sen dess. Vi har dock fått ögonkontakt flera gången så jag tror inte att det är över riktigt än." Det känns inte som om hon pratar med mig längre men lika bra det för jag lyssnar knappt. ''Sen tror jag han har en grej med Ylwa men dem är inte officiella eller något sånt.''

"Du har tre månader på dig, Elise." Avslutar jag och stänger skåpdörren. Hon öppnar munnen för att säga mer men jag hinner före. "Så, lunch?" Hon kommer av sig och nickar instämmande istället.

Och så fick jag min första vän i den här sorgliga lilla staden.