Inte min typ

Kapitel 38. Jag är inte kär!

Kapitel 38

(Wills perspektiv)

Med hjärtat uppe i halsgropen trycker jag skakigt ned dörrhandtaget till lägenheten. Det är öppet, någon är alltså hemma. Det förvånar mig inte att det alltid är någon hemma, Jon är den enda som har flickvän så resten av gänget lämnar sällan lyan mer än när de ska till jobb eller skola. 

Som vanligt sparkar jag av skorna vid dörren och justerar nervöst min väska över axeln innan jag klistrar på mitt mest nonchalanta, bekymmerslösa leende och promenerar lugnt ut i köket. Vid vårt lilla köksbord sitter Magnus och Jacob och spelar, vad som ser ut som, skitgubbe. De ser förvirrat upp på mig mig när jag sätter mig ned vid bordet som vanligt, min återkomst borde väll ändå inte komma som en sådan chock. Förhoppningsvis tycker dem tillräckligt synd om mig för att låta mig stanna en natt till.

"Redan utsparkad? Vad har du nu gjort?" Skrockar Magnus roat. Tydligen inte lika stingslig sen senast vilket jag är tacksam för.

"Vägrade ligga med henne." Fnyser jag men ångrar mig i samma stund som jag yttrar orden. Det där kanske var privat? Ja, det där var absolut för privat. "Eller alltså hon var full och hade bråkat med sitt ex liksom. Hur som helst, dåliga omständigheter." Tillägger jag i ett försök att rädda situationen. Kunde ha gjorts bättre.

"Så du var hennes rebound då? Jaja, i vilket fall kastades du ut med huvudet före så du kunde ju passat på att få till det med henne." Fortsätter Magnus ointresserat och lyssnar bara halvt på mig samtidigt som de fortsätter med kortspelet. Oj, det är ovanligt av honom att vara så objektifierande. 

''Hon tänker åtminstone hjälpa mig övertala mina föräldrar ytterligare genom att äta middag tillsammans i morgonkväll. Hon är liksom min låtsas flickvän vilket konstigt nog imponerar på mamma och är ett bevis på min mognad." Förklarar jag och båda killarna brister ut i skratt.

"Mognad? Om det bara räcker med en låtsas flickvän för att få dina päron att tro att du är mogen så måste dem vara jävligt lättlurade." Säger Jacob när han återhämtat sig.

Det är sant, dem gick på det väldigt enkelt ändå. Och andra sidan så var vårt senaste snack i fjol bara en enda stor skrik fest så min fejkat lugna attityd må också ha bidragit till den nya bilden dem förhoppningsvis fått av mig den senaste tiden. Det är ju trots allt Astrid som ser till att jag uppför mig, hon visar sig ha allt fler användningsområden.

"Men är det verkligen en låtsas flickvän? Är vår lille Wille kär kanske?'' Driver Magnus och nyper tag i mina kinder. Varför måste folk alltid attackera mina kinder när de vill reta mig?!

Kär? Jag är inte kär och allra minst i Astrid, bara tanken är bisarr. Hon kan vara sjukt irriterande när hon inte får som hon vill och ska alltid bråka om varenda liten sak vi inte är överens om. När hon blir sur börjar hon omedvetet gnaga på sin kind med mörka, fokuserade ögon som kunde döda. Hennes humör är alltid oförutsägbart och hennes humor likaså. Men trots alla bråken skrattar vi alltid i slutändan, bortsett ifrån i gårkväll, och jag vet att vi sågs för en stund sedan och ska träffas igen imorgon men ändå måste jag erkänna att jag saknar henne mer än jag borde. Kanske är vi bara bra vänner men dem där känslorna kyssen uppkallade tyder på mer än vänskap mellan oss två. Men jag är inte kär!

''Tro mig, hon är inte min typ. Hur som helst behöver jag sova här en gratis natt till, pengarna är i stort sätt säkrade nu så ni behöver inte oroa er för obetalda skulder längre.'' Flinar jag och lägger vädjande en hand på Magnus arm.

''Visst, stanna så länge du behöver men min mat ger du fan i och inga långa duschar." Muttrar han hotfullt men klappar försäkrande min hand.

Tacksamt pustar jag ut och reser mig från bordet för att installera mig i mitt rum igen. Ska bli skönt att uppgradera  från en kort, tunn madrass på Astrids sovrumsgolv till en egen säng i ett eget rum. Men jag gillade att ha henne där, snett ovanför mig, dreglande som en gullig hundvalp. Hennes sovande ansikte är så groteskt bedårande och får det att kittla i magen. Okej, jag ska sluta med gulliggullandet nu.

Till mitt missnöje ser jag en annan säng på andra sidan rummet när jag slår upp dörren. Vad har jag för vänner egentligen? Har jag redan blivit bortglömd? Jon och Jacob delar det största rummet så jag gissar att en av dem tog tillfället i akt, förhoppningsvis är det Jon eftersom han ofta sover över hos sin flickvän iallafall. Jag får väll vänja mig vid en extra låg levnadsstandard tills pengarna börjar rulla in på kontot, förhoppningsvis är det inom kort.

Plötsligt börjar mobilen surra och jag fiskar snabbt upp den ur fickan. När jag ser numret hoppar jag upp på fötterna som om jag fått en elchock. Det är ett av jobben jag sökte och eftersom dem kontaktar mig via telefon och inte email så har jag goda chanser att ha fått det.

"Tjena, Lasse här. Jag ringer angående snickaranställning som du intervjuades om för några veckor sen.'' 

''Härligt, hoppas du för goda nyheter med sig, Lasse.'' Svarar jag förväntansfullt och går av och an över golvet.

''Det har jag allt, vill du ha en sommaranställning här?'' 

''Det vill jag allt. Tack så mycket.'' 

''Gött, då ringer jag tillbaka med mer information om någon vecka eller så. Hejdå.'' 

''Ha det!'' Säger och jag lägger lättat på.

Oj, oj, oj, se på mig. Vem ska konka plankor hela sommaren och tjäna en och annan spänn om inte jag. Tänk vad mycket jag har att komma med imorgon under middagen; både ett lovande sommarjobb och en påhittad, stabil relation. De kommer bli så imponerade av min maturitet och mina radikala framtidsplaner. Nu gäller det bara att skriva ett manus åt Astrid och hitta på en gullig bakgrunds historia så vi är beredda på alla möjliga slags frågor om vårt förhållande. Lättare sagt än gjort och särskilt när jag jobbar med ett sådan skrattretande improvisatör.