Inte min typ

Kapitel 43. Övertänker

Kapitel 43

(Astrids perspektiv)

När jag som vanligt vaknar av mitt måndagsalarm vet jag inte om jag är glad över att vara vaken eller om jag hellre stannat kvar i drömmarnas land. Fördelen med att vara vaken är att jag nu får uppleva lyckan av att stirra på Will med hans ansikte 3 cm ifrån mitt. Nackdelen är att jag så småningom måste gå upp och lämna hans varma famn, samma famn som jag spenderat hela natten i om jag får tillägga. När det kommer till Will är det antingen ändlöst retande eller söta stunder som dessa, man vet då aldrig vart man har honom.

"Stäng av!" Ryter han och knuffar trött bort mig så att jag rullar ut på det kalla golvet.

Och med det välkomnar jag tillbaka den irriterande, ständigt oseriösa Will. Han var inte saknad. Med en suck sätter jag mig upp och slår av väckarklockan och ska precis resa mig upp men hinner inte långt förens han greppat min midja och kraftfullt för mig tillbaka till min position på madrassen. Eftersom magin redan är bruten så börjar jag krångla mig ur hans grepp vilket han hanterar genom att lägga sig ovanpå mig med all sin tyngd, inte på ett gulligt sätt utan på ett farligt, kvävande sätt.

"Jag kan inte andas, tjockis." Väser jag och placerar mina händer på hans breda axlar men gör inget till vidare försök med att frigöra mig, han väger ju typ ett ton.

"Så sluta stirra på mig, jag får ofta höra att jag tar andan ur folk på det viset." Småskrattat han åt sitt eget skämt och makar sig neråt så han kan lägga huvudet på min bröstkorg vilket gör det aningen lättare att andas.

"Vi måste göra oss iordning och du måste hem och klä på dig." Pressar jag men kammar samtidigt fingrarna igenom hans fluffiga hår.

"Du har rätt, vi hoppar in i duschen." Svarar han och lyfter huvudet för att se mig i ögonen med ett busigt flin på läpparna.

"Om du tror att dina perversa skämt på något sätt kåtar upp mig så är du ju sjuk i huvud." Fnyser jag och börjar än en gång krångla mig ur hans grepp och den här gången med mer framgång.

"Vem sa att jag skämta?" Säger han och blinkar flörtigt mot mig. "Och spela inte oskyldig, fröken, jag har mycket väl känt dina händer ströva fritt över min rygg och bröstkorg när du trodde att jag sov."

Fan, han kom på mig! Jag menar, hur låter man bli när Will jävla Andersen ligger bredvid dig på en smal madrass?

"Måste vara ännu en av dina sexdrömmar om mig." Kontrar jag och räcker barnsligt ut tungan åt honom samtidigt som jag lyckas frigöra mig med ett flertal slag mot hans händer.

Med ett högt skratt drar han upp täcket och jag fokuserar istället på att göra mig iordning så åtminstone någon av oss kommer till skolan i tid. Under tiden som jag hinner byta om, sminka mig, och sätta på kaffe så lyckas Will resa sig från madrassen, klä på sig samma jeans från igår och somna om i min säng. Sicken vinnare.

Efter lite tjat lyckas jag få honom att gå ner och börja göra frukost åt oss samtidigt som jag packar min väska. När jag går ner till honom är han i full rulle med att laga fattiga riddare och hälla upp kaffe vilket sätter ett fånigt leende på mina läppar. Will Andersen gör frukost åt mig! Undrar hur många gånger han gjort frukost åt Ylwa tro?

''Din frukost är alltid så ambitiös. Gör bara lite havregrynsgröt, går på tre minuter, skit smidigt.'' Kommenterar jag samtidigt som jag häller upp kaffe åt mig själv. 

''Astrid, du vet mycket väl att frukosten är dagens viktigaste måltid och bör därför firas med mer än grå, tråkig havregrynsgröt.'' Fnyser han nästan stött över min kritiska syn på frukostmat. Med det skopar han upp en av de fattiga riddarna på en tallrik och räcker den till mig, antar att dem tre andra är till honom. ''Jag är en växande pojke.'' Muttrar han när han ser min dömande blick.

''Växande på bredden kanske. Har du ens råd med att äta så här mycket varje dag?'' Flinar jag och lyfter hakan kaxigt.

''Wow, du lyckas klämma in att jag är både fattig och fet i samma mening? Du är en elak liten flicka.'' Svarar han spelat upprört och går och sätter sig vid köksbordet med sin frukost.

"Två flugor i en smäll." Skrockar jag och hugger in i maten.

Will himlar irriterat med ögonen men hugger också in. Varför är allt så normalt mellan oss? Vi gnabbas fram och tillbaka som om vi inte alls kysst igår som borde ha förändrat vår relation helt och hållet. Är det inte så det går till? Är vi fortfarande bara vänner? Jag kanske borde sluta retas och bete mig mer som en flickvän. Vänta är jag ens hans flickvän? Alltså vi har ju inte haft snacket eller något men jag gillar honom han och verkar ju gilla mig. Förhållande är ju inte hans grej men jag kanske är ett undantag, samtidigt så säger alla så innan de får sitt hjärta krossat. Jag måste verifiera vår relation på något sätt!

Jag upptäcker hans hand vilandes på bordet och får en inte så ogenomtänkt snilleblixt. Hastigt lägger jag min hand ovanpå hans vilket känns allt annat än naturligt, delvis för att jag övertänker det hela och delvis för att det kom från ingenstans. Will sneglar osäkert på mig och våran påtvingade hand hållning.

"Jag behöver den här handen nu." Säger han efter en stund och drar sakta åt sig sin hand.

Vad håller jag på med? Vart kom den här plötsliga pressen ifrån att vi ska vara ett par? Detta är det närmsta jag kommit en pojkvän, sorgligt nog, så jag vet fan inte hur man uppför sig normalt. För i helvete, jag måste sluta referera till oss som ett par, jag kommer skrämma iväg honom.

"Vad grubblar du på?" Frågar Will och tar ett första bett på sin andra fattiga riddare, jag har inte ens hunnit äta halva av min.

"Visste du att åsnor dödar fler människor årligen än flygplanskrascher?" Hasplar jag ur mig. Dumt!

"Nej? Är det verkligen sant?" Ifrågasätter han förvirrat.

"Ja, eller, tror det. Pappa brukade säga det när vi skulle resa någonstans med flygplan; är rädd för att flyga, förstår du." Fortsätter jag med ett nervöst skratt och ger mig själv en mental örfil.

Först stirrar Will bara på mig men sekunder senare brister han ut i skratt. Osäker på vad exakt han skrattar åt stämmer jag också in vilket bara får honom att skratta ännu mer.

"Astrid, är mordhotad och försöker signalera något till mig? Slappna av." Säger han och tar min hand i sin över bordet på ett mycket mer naturligt sätt än vad nu jag gjorde. "Förstår att min närvaro fortfarande är mycket för dig att hantera men du får bara vänja dig vid det."

Det är menat som ett skämt men om han bara visste hur rätt han har.

"Okej, du måste dra hem för annars kommer du väldigt för sent." Säger jag efter en stund när båda ätit upp och börjar duka av efter oss.

"Äh, kan vi inte bara sjukanmäla oss?" Stönar Will och sjunker ner i stolen.

"Gör vad du vill men jag tänker infinna mig i skolan i tid och du kan inte stanna här."

"Snälla."

"Nej."

"Snälla."

"Nej!"

"Visst, jag drar nudå men om du tror att jag planerar att komma i tid har du missbedömt mig." Säger han tjurigt och hasar motvilligt mot dörren. Jag följer honom, osäker på hur vi ska skiljas åt.

"Jag tror på dig." Säger jag med ett stort leende.

Med en irriterad grimas lutar han sig fram och pussar mig lätt på kinden innan han går ut och sätter sig i bilen. Övertänker han någonsin något överhuvudtaget? Själv står jag här som ett fån och ska ge mening till varje liten gest, han får det att verka så enkelt. Är det så enkelt?