Inte min typ

Kapitel 49. Bättre än bäst (Sista kapitlet)

Kapitel 51

(Astrids perspektiv)

Det är för ljust för att öppna ögonen. Gräsklipparen på grannens tomt är för högljudd för att flytta den ljuddämpande kudden tryckt mot sidan av mitt huvud. Jag är för illamående för att resa mig upp eller ens vända mig om i sängen, bort från mitt stora fönster utan gardiner och dem vita, nymålade väggarna som reflekterar ljuset som tränger sig igenom mina ögonlock.

Långsamt öppnar jag ena ögat och tar en vaksam blick över rummet, det är iallafall mitt rum och inte någon främlings, det snurrar heller inte så jag antar att det är säkert att fortsätta röra en muskel i taget. Det går förvånansvärt bra men i samma stund som mina fötter får kontakt med golvet känner jag magsyran stiga i halsen och sekunder senare sitter jag hukad framför toaletten och hulkar som en hund.

Det finns fler minnesluckor än minnen ifrån gårdagen, om det låter vettigt, och jag kan inte utgöra vilka som hänger samman och inte. Säkerligen är inte bakfyllor lika så här hemska för alla för då tvivlar jag på att såpass många skulle välja att dricka det där giftet. Aldrig igen! Men det säger jag ju viserligen varje gång.

Lyckligtvis käkar mamma lunch med några släktingar idag så jag kan öppet ligga och jämra mig i soffan tills baksmällan gått över. Då kan jag kanske också kan fokusera länge nog för att pussla ihop minnesbilderna från igår kväll, om jag ens vill minnas, har för mig att kvällen inte var så lyckad och jag gick därifrån med bubblande blod och tårar i ögonen. Orsaker okända.

Jag går in i sovrummet igen och plockar upp mobilen som ligger på nattduksbordet, den blinkar vilket antyder att jag missat några notiser under natten och morgonen. När jag kollar igenom dem får jag dock en bitter smak i munnen när jag ser vem som försökt ringa mig för cirka 10 minuter sedan. Elise. Jag får flashbacks av henne och Will, pratades med varandra på ett väldigt närgånget sätt. Det var säkert på grund av dem jag blev så redlöst full.

Plötsligt börjar mobilen ringa i min hand. Det är Elise igen. Jag överväger att ignorera men hon kanske ringer för att förklara sig så hur kan jag neka henne det.

"Godmorgon." Gäspar jag i luren och går tillbaka in i badrummet igen.

"Godmorgon! Eller, god eftermiddag snarare." Kvittrar hon lika obekymrat som vanligt.

"Vad ville du då?" Fortsätter jag samtidigt som jag sätter samtalet på högtalare och börjat tvätta bort resterande smink från igårkvällen.

"Jo, min bil har började låta konstigt, jag lyckades köra in den på en mack innan den slutade brummeli-brumma helt och hållet och jag vet bara inte vad jag ska göra!" Fortsätter hon tjattra livat. "Men jag tänkte: vem kan mycket om bilar? Astrid! Så kan du snälla, snälla komma hit och hjälpa mig? Det är inte så långt."

"Jag kan inte mer om bilar än någon annan, men vet du vem som kan det? De som jobbar på macken!" Suckar jag trött och gömmer mitt blöta ansikte i en handduk.

"Det är stängt."

"Är macken som är öppen 24 timmar om dygnet stängd?" Frågar jag misstänksamt och lyfter mobilen mot mitt öra igen.

Det blir tyst i några sekunder som om hon tänker efter. "Ja."

"Okej då! Vi hörs snart." Muttrar jag till slut och lägger på.

Så inte nog med att jag inte får någon förklaring men nu måste jag också trampa mig dit på cykel för att lösa hennes jävla bil problem. Kanske ska jag passa på att konfrontera henne. I vanliga fall är jag världsmästare i passiv agressivitet men vissa saker är bara för svåra att hålla under ytan.